Minnet sviker lätt men har det någonsin varit en lika usel juli månad? Regnigt, blåsigt och knappt över 10 grader. Jag börjar få panik, när ska jag kunna göra de sju kvarstående toppar som jag har i Härjedalen? För det är problemet nu. Jag upplevde exakt samma sak när jag närmade mig slutet av 60 toppar, jag fick tunnelseende och precis allt handlade om att bara få det gjort. Efter Härjedalen har jag 104 toppar i Jämtlands landskap, då kan jag andas ut igen för det är så många att projektet inte hänger på någon enskild topp i många år.
Så när jag såg en lucka med fint väder för en och en halv dag gällde det att utnyttja det på bästa sätt. Jag packade campingutrustningen i ryggsäcken och åkte ut på en tvådagarstur för att göra inte mindre än fem toppar! Det är de närliggande topparna Gråsjöfjället, Bockhammaren Norra och Södra, Rensnävet och Mossalassfjället.
Ljungris
Utgångspunkten för vandringen var Ljungris, dit jag cyklade. Jag har aldrig sett att grinden vid rengärdet vid Storflon har varit stängd men nu var den, jag undrade lite men den var inte låst och det fanns ingen information så jag stängde grinden efter mig och fortsatte. I Ljungris sedan såg jag att det var massor av bilar och släpvagnar och visst, när jag kom upp till där leden tar vid så förstod jag att det var kalvmärkning på gång, massor av renar som sprang i gärdet och folk som stod intill. Shiiiiiit, får jag vara här? Grinden vid ledstarten var också stängd men det var 200 meter till rengärdet, jag kan väl inte störa deras arbete genom att följa leden? I vilket fall som helst så var det för sent, mina alternativ för att komma därifrån var att fortsätta på leden eller vända tillbaka. Så jag fortsatte. Om de inte vill att utomstående personer kommer hit när det är kalvmärkning så får de informera folk och någon information har jag inte sett, inte vid bommen (visserligen åkte jag runt bommen så om det hängde någonting på den så missade jag), inte vid den första grinden, inte vid den andra grinden, inte på sociala medier eller någon annanstans. Att läsa tankar kan jag inte. Och 200 meter känns ändå som ett tillräckligt avstånd. Jag stängde grinden och cyklade vidare.
Jag lämnade cykeln på ledens högsta punkt och siktade mot dalen mellan Vålåsjöfjället och Tjaakse. Dunsjöån hade mindre vatten än när jag gjorde Vålåsjöfjället för några veckor sedan och jag tog mig över lätt, behövde inte ens leta efter ett vadställe. På andra sidan ån upptäckte jag en stig och undrade om det var en renstig eller människostig. Men sedan såg jag däckmönster i leran och tänkte på motocrosshojen jag sett i Ljungris. För några år sedan såg jag motorcykelspår på Vargtjärnsstöten. När jag kom in i passet och fortfarande funderade på stigen som ibland försvann och ibland dök upp och ibland var flera stycken parallellt så drog jag slutsatsen att det är både renstigar och människostigar. Jag visste att det finns, eller har funnits, en stuga vid Gråsjön och det är rimligt att folk går dit den här vägen. Den där stugan för övrigt var jag väldigt nyfiken på, enda information jag hittar när jag söker är att samebyn har begärt att stugan nedmonteras då den orsakar för stor störning för renarna. Tyvärr är artikeln bakom en betalvägg så jag vet inte exakt vad som hänt med stugan.
Lägerplats
Nedanför Vålåsjöfjället var det blött, det var en del snö kvar som matade små bäckar och myrar och myggorna älskade det, ett särskilt besvärligt ställe kallade jag för myggornas huvudkvarter för det var riktigt eländigt när det knappt blåste någonting. Men problemet minskade högre upp och vid min lägerplats var det överkomligt. Det är stenig terräng mellan Gråsjön och Mossalassfjället men vid den stora tjärnen ovanför Salpehkendurrie hade jag på flygbilden spanat in ett ställe som såg lovande ut för en tältplats. Tjärnen har inget namn på kartan så jag döpte den till Salpehkenjaevrie och min spaning var en fullträff – det fanns utrymme för flera tält faktiskt! Och jag såg tecken på att andra har också utnyttjat platsen, det fanns en stenring för en brasa och strödda stenar som jag är säker på har använts för att säkra tältlinor. Vilket även jag gjorde.
Gråsjöfjället 1460
Efter att ha fixat tältet var det dags att ta mig an topparna. Den första jag siktade på var den som var längst borta, Gråsjöfjället. Det var mest fjällhed så det var lätt att gå, utom ett bälte med blockhav ungefär mellan 1300 och 1400 meter. Jag kunde dock hitta en väg för att undvika det värsta och nådde toppen utan problem, om inte en liten felnavigering räknas i början av stigningen. Jag hade mitt sedvanliga toppfika med utsikt mot Tronndalen, det var första gången jag såg den men nu hade det blivit mulet så det var inte så intressant för att fota. Jag kollade också utsikten mot Bockhammaren och fram till Bockhammaren Norra var det i varje fall inga problem, väldigt få höjdmeter för topparna ligger på samma fjällrygg.
Bockhammaren Norra 1453
Exakt så blev det, bara ett ställe med lite mer stenar men annars bara trevlig fjällhed och lätt att gå. Bockhammaren Norra är en flack topp och därmed lite tråkig plus att det fortfarande var mulet, så jag dröjde inte kvar länge utan bara kollade mot Bockhammaren Södra och fick en liten skrämselhicka. Om Bockhammaren Norra var lätt så var Södra desto svårare, fruktansvärt stenigt. Men då såg jag att det finns några stråk utan stenar så om jag träffar rätt så ska det inte vara så hemskt besvärligt.
Bockhammaren Södra 1443
Problemet är bara att när stigningen börjar så ser du inte var dessa stråk finns och så hamnade jag mitt i blockhavet och fick flashback till Helags mellantoppen i somras. Men så illa var det absolut inte och inom kort var jag på toppen! Nu hade molnen också börjat spricka upp samt att jag hade fri utsikt mot söder så den södra toppen, trots att den är lägre än norra, var mycket mer intressant.
På vägen ner hittade jag stråket som jag hade spanat in från Bockhammaren Norra så det var mycket lättare att gå ner. Det började bli kväll, dagen hade varit lång och nu behövde jag bara gå runt Rensnävet för att komma till tältet. Planen var att göra Rensnävet och Mossalassfjället på morgonen. Men så var det just det här med att gå runt Rensnävet… jag räknade lite och kom fram till att sett till avstånd är det nästan samma om jag går runt (för att undvika ytterligare höjdmeter) eller faktiskt gör toppen nu. Rensnävets nordöstra sida är brant men jag såg en väg upp, man får sicksacka lite för att gå från en klipphylla till annan men det var fullt möjligt.
Så då gjorde jag det. Det blev lite scrambling och när jag orsakade ett litet jordskred var det kanske läge att ifrågasätta mitt beslutsfattande igen men jag klarade mig och kom upp!
Rensnävet 1404
Jag skulle gärna säga att det var en fantastisk känsla att stå på dagens fjärde topp, men i ärlighetens namn var jag ganska trött nu så känslan inte riktigt infann sig. Det var också fint kvällsljus men att leta efter fotomotiv för att utnyttja ljuset var inte aktuellt, allt jag ville göra nu är att lägga mig i tältet som jag såg från toppen, så nära!
Jag var trött men inte helt slut. Slutnotan blev 22,5 km och 956 höjdmeter, sett till dessa siffror var turen inte den värsta jag gjort. Men den totala tiden jag varit ute landade på 11 timmar och 20 minuter och då ingår inte en timme av cykling och det är definitivt ett personligt rekord. Inte ens västra leden till Kebnekaise tog så lång tid. Och att göra fyra toppar på över 1400 meter har jag aldrig tidigare gjort! Jag trodde att sånt är för vältränade fjällöpare, inte medelmåttiga vandrare. Jag är så otroligt nöjd och stolt över att jag klarade det!
Turen
- Längd: 22,5 km
- Stigning: 956 m
- Tid: 11 tim 20 min
- Topp nr 31, 32, 33 och 34 (av 37) i Härjedalens landskap
- Topp nr 68, 69, 70 och 71 (av 178) i Jämtlands län
Lämna ett svar