Helags pkt 1637

Det var ingen kul natt och det var särskilt ingen kul morgon. Min halvtrasiga rygg kändes mer som heltrasig som den klagade om liggunderlaget. Och då har jag ändå ett bekvämt liggunderlag som är lämpligt för sidosovare. Att sova på sidan gick dock inte, det gjorde ont. Att sova på ryggen har jag aldrig lärt mig och det spelar ingen roll för det gjorde ont när jag låg på ryggen nu. Jag sover sällan på magen då det känns obekvämt men nu var det obekväma mitt mest bekväma alternativ. Varje gång jag vaknade och behövde ändra ställning fick jag bita ihop och rörde kroppen i slow motion. Jag kunde bara hoppas på att smärtan släpper när jag kommer igång på vandringen, hittills har det alltid funkat.

Att klä på mig på morgonen var en plåga. Hur länge kämpade jag med strumporna… jag kunde helt enkelt inte luta överkroppen framåt tillräckligt för att nå fötterna med händerna. Men när jag äntligen kunde hiva mig ut från tältet och sträcka på mig så började det kännas bättre. Och jag litade på som sagt att det skulle bli ännu bättre när kroppen är i ständig rörelse.

Helags i morgonljus
Morgonljuset börjar blekna redan innan kl. 6 när jag började turen, ska strax gå upp till höger
delta
Ån som rinner från glaciären och bildar ett litet delta innan den störtar ner
Helags
Lite moln på morgonen
duk på glaciären
Jag var nyfiken på att se duken som de placerade tidigare under sommaren för att se hur den påverkar snösmältningen på glaciären
Renar och långa skuggor på glaciären
Renar och långa skuggor på glaciären
Fjällripans kamouflage
Fjällripans kamouflage är fantastiskt bra

Uppför och nedför till passet

Så efter en snabb frukost (Huel) var det dags just för att sätta kroppen i ständig rörelse och jag började gå upp längs Helags norra kam och visst kändes det bättre på en gång. Planen var att ta så mycket höjd att jag kommer ovanpå den klippiga branten på den nordvästra sidan av kammen och sedan gå diagonalt nere till passet, som ligger på ungefär 1480 möh. På kartan såg det ut som att 1 550 höjdmeter skulle räcka men jag vek av lite tidigare i hopp om att gå en genväg. Snart kom jag till branta klippor och sedan blev det värre – kommer jag någonsin att lära mig, mina genvägar funkar aldrig!! Det kändes för farligt och jag är inte en sådan som trivs med sådana risker så jag gick rakt upp tillbaka till stigen. Och så vid 1 550 höjdmeter helt enligt planen bedömde jag att jag hade kommit tillräckligt långt ifrån branten och vek av stigen igen, nu funkade det bättre. Om man kan kalla dessa djävulska stenar för ”bättre”. Men det var inte tvärbrant i varje fall, bara ganska brant.

Helags pkt 1637
Helags pkt 1637 i mitten, den smälter ihop med Helags V:a
Helags pkt 1637
Här vek jag av från stigen den första gången, passet till höger ovanför snön
stenigt
Här gick jag uppför och nerför. Stenigt värre!

Jag vet att det finns folk som närmast springer över sådana stenar. Det gör inte jag, det jag gjorde liknade mer att krypa än att springa. Den onda ryggen till trots lutade jag mig framåt för att kunna använda händerna som stöd, jag visste att jag kommer att betala priset senare men jag resonerade att jag hellre har en ond rygg än brutna ben och en sprucken skalle. Så gick (läs: kröp) jag, förbannad sten efter sten, och varje gång jag tittade nere till passet kändes det som att jag inte var ett dugg närmare. I avstånd var det bara 700 meter men det kändes som 7 kilometer. 700 meter jag aldrig ville göra igen men skulle vara tvungen, jag måste ju komma upp också… men jag tröstade mig med att det är lättare att gå uppför i sådan terräng, så nu hade jag faktiskt klarat av turens värsta bit när jag äntligen stod i passet! Vilken lättnad!

Helags
Står i passet och kollar vägen upp, viktigast är att undvika branten längst till vänster. Det är naturligtvis Helagstoppen som syns som högsta punkt.

Mellantoppen

Det hade sett ut som att det är lättare terräng efter passet men efter några hundra meter var den lyckan över. Jag tog en genväg, bara siktade mot toppen i stället för att gå upp till den breda kammen och följa den (kammen gör en liten ”böj” här). Men som tur var så var stenarna inte lika farliga som i branten tidigare och jag gick faktiskt ganska obesvärat. Allt är relativt, tydligen!

Helags pkt 1637
Nu har jag bara ett par stenar mellan mig och toppen av Helags pkt 1637

Kammen smalnar av vid toppen med det var aldrig en känsla av att stå vid ett stup (tills jag med avsikt gick till kanten för att kolla). Jag klappade till toppröset, väldigt nöjd med mig själv som klarat det så bra hittills! Jag hittade dessutom ett perfekt fikaställe alldeles intill toppröset, det var helt i lä, hade lagom höjd för att sitta och bjöd på stöd för ryggen vilket uppskattades särskilt mycket under rådande omständigheter. Utsikten var lite begränsat överlag, pkt 1637 ligger ju mellan två högre toppar, men Predikstolen (Nedalsstöten) var häftig härifrån. Predikstolen är häftig oavsett, men vad jag menar att jag nu såg stället där vi hade gått upp för två år sedan och det såg ut att vara tvärbrant där, jag fattade överhuvudtaget inte hur vi hade kommit upp. Om du funderar på att göra Predikstolen så kan jag trösta dig med att det inte är lika svårt som det ser ut i bilden! En utmaning är det dock, alla gånger…

Predikstolen
Predikstolen. Vägen upp till toppen går i mitten.
Sylsjön
Tyckte att det var väldigt lite vatten i Sylsjön. Men då å andra sidan vet jag inte hur brukar se ut här…

På väg tillbaka följde jag kammen lite längre i hopp om att det är mindre stenigt, men icke, allt jag åstadkom var att gå en längre väg. Tillbaka i passet kollade jag stenh*lv*t*t men det spelade ingen roll, allt man ser är stenar. Först gick jag rakt upp mot Helags norra kam, avsikten var att ta mycket höjd för att undvika stupet som hade givit mig skrämselhicka tidigare och sedan gå diagonalt till stigen. Även om det var lite lättare att gå upp som sagt så var det på inget sätt enkelt och igen upplevde jag det som att jag aldrig kom närmare. Varje gång jag stannade och blickade framåt var det bara mer stenar jag såg. Jag bestämde till slut att jag hellre tar onödigt mycket höjd än går en onödigt lång sträcka på stenarna så jag ändrade kursen för att komma direkt upp och till slut vid 1 600 meter stod jag äntligen där, på stigen! Jag klappade till ledröset med större glädje än toppröset tidigare, en vandrare råkade gå förbi mig just då och säkert undrade vad jag höll på med som jag knäböjde framför ett litet ledröse men jag brydde mig inte, nu var jag i säkerhet! Allt jag behövde göra var att följa stigen drygt 550 höjdmeter nere till tältet. Piece of cake!

snyggt moln ovanför Helags V:a
Ett snyggt moln ovanför Helags V:a (Helags pkt 1704). Önskar att jag hade mer vidvinkel än 27 mm.
Skarddøra
Skarddøra
Tjärnen strax norr om Helagstoppen
Tjärnen strax norr om Helagstoppen
Helags pkt 1637
Helags pkt 1637
Helags norra kam
Den norra kammen som jag syftar på i texten
Snusestöten
Snusestöten som jag gjorde på kvällen ser väldigt liten ut härifrån
tjärn vid Helags
Mitt tält är egentligen i bilden men väl dold längs ner till höger.

Ändrade planer igen

Efter att jag tvättat bort svetten och bytt kläder gick jag till fjällstationen för att köpa lunch. En restauranglunch var jag värt efter den här toppen! De har bara sopplunch men antingen var soppan väldigt mättande eller också var kroppen så slut att den inte orkade hantera mer mat och jag kände mig proppmätt i nolltid. Men det var okej, jag hade inga mer planer för dagen. Allt jag behövde göra var att slappna av och vila. Och köpa mer kall dricka från butiken.

Nu när jag hade lugnat ner mig kände jag hur ryggen började klaga. Ryggmusklerna var så spända att jag hade svårt att andas, jag tog bara ytliga andetag och fick tvinga kroppen att andas djupt emellanåt. Jag funderade på morgondagen, planen var att jag skulle gå en lång omväg för att göra Soenehketjärra i stället för att ta den raka vägen till bilen. Det skulle innebära en tur på ungefär 22 km, inte så jättemånga höjdmeter dock. Jag började luta alltmer på att inte göra det, ryggen kändes allt annat än i skick att gå långt och dessutom var jag så himla nöjd med att ha gjort Helags pkt 1637 med hedern i behåll att jag ärligt talat inte brydde mig om att jag missar Soenehketjärra. Det var inte som med Bullfjället några veckor tidigare, Soenehketjärra finns i Jämtlands landskap och då jag har över 100 toppar kvar att göra i Jämtland så är det ingen brådska.

Solstrålar över Helags
Solstrålar över Helags V:a
Strålar över Sylarna
Strålar över Sylarna

Natten

Väderprognosen hade indikerat att det fanns en risk för åska på kvällen och visst såg jag mörka moln över Sylarna. Det var häftigt att se detta så jag gick en liten bit för att få en bättre utsikt och väntade, skulle det bli magiskt ljus? Helt så blev det inte, men solstrålarna som gick uppåt bakom ett moln över Helags Västra och strålarna som gick ner över Sylarna var väldigt vackra. Jag saknade en riktig vidvinkel för att fånga både ordentligt, nu hade jag bara superzoomen och dess 27 mm räckte inte till. När molnen tog över allt mer gick jag tillbaka till tältet och åt middag, sedan var det bara att lägga mig. Som ryggen klagade direkt så visste jag att det inte skulle bli en kul natt nu heller.

Mitt i natten behövde jag gå ut för att kissa. När jag skulle ut från tältet, högg det till i ryggen så illa att jag kved. Kroppen låste sig, jag visste inte hur jag skulle kunna röra mig överhuvudtaget. Allt gjorde ont. Jag var som en sköldpadda på ryggen, helt hjälplös. Efter några minuter lyckades jag hitta ett sätt att ta på mig tofflorna och krypa ut. Tillbaka i tältet hade jag fortfarande så mycket ont att min enda chans att kunna somna om var att ta en värktablett, min näst sista. Om jag fortfarande hyste några hopp om att göra Soenehketjärra så gav jag upp nu. Om jag har så ont att jag vill skrika, vad händer när värktabletten slutar att verka när jag har 12 km kvar till bilen? Jag ville inte ha svaret på den frågan.

Vila

Nattens värktablett gjorde dess jobb dock och när jag vaknade vid femtiden när solen nådde tältet hade jag inte alls lika ont som jag hade haft under natten. Jag säger inte att det var lätt att ta på kläderna och skorna och krypa ut, men kroppen blev inte förstenad och jag behövde inte kvida heller. Jag tog den sista värktabletten med frukosten, packade ryggsäcken och började gå. Kroppen kändes annars bra, om det inte varit för ryggen så skulle jag säkert orkat med Soenehketjärra så min ursprungliga plan var inte alls orealistisk. Men så var det ju detta med ryggen och jag funderade mycket på saken när jag gick. Jag har haft smärtor i nästan tre veckor, stundtals har det varit bättre men så gör jag någonting tokigt som gör att ryggen blir sämre igen och det känns som att smärtan också flyttar sig runt i ryggen. Säkert för att kroppen belastar andra muskler när den försöker skydda de som värker. Jag kan inte låta detta fortsätta utan nu måste jag låta ryggen få vila och bli bra. Inga mer toppturer, med andra ord, tills ryggen är hel igen!

Jag hade planerat att åka till Finland senare under hösten men nu bestämde jag att jag åker redan denna vecka. Ryggen kan vila i Finland och då i sällskap av familjen och släkten. Och finsk glass i stora lass. Som jag saknar finsk kulglass från en riktig glasskiosk, det är nåt speciellt med dem!

Turen

+ 13 km till Torkilstöten dagen efter

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen