För andra gången den här veckan cyklade jag till Ljungris för att göra en topptur, den här gången en av Härjedalens toppar, Vålåsjöfjället. Värmeböljan från södra Europa har nu nått även oss i fjällvärlden och prognosen utlovade temperaturer upp emot 25 grader. I fjol när jag vandrade i sådana temperaturer höll det på att gå illa men nu skulle det inte vara lika ansträngande och det skulle dessutom bara vara trevligt på fjället där det fläktar lite.
Dunsjöån
Jag lämnade cykeln vid stigen som går från Ljungris till Vålåsjöarna och tog riktning mot Vålåsjöfjället, toppen var synlig från början så det var inga problem med navigeringen. Och nu var det inga förtoppar heller som skulle kunna vilseleda mig, som det blev i måndags! Det var relativt enkel terräng att gå också och mitt enda hinder egentligen bestod av Dunsjöån, den skulle jag behöva vada. Men i måndags hade jag sett att Dunsjön är i det närmaste isfri, då borde vattenflödet vara på normala nivåer så jag litade på att jag på något sätt tar mig över. Trots att vad inte hör till mina favoriter som bekant.
I flygbilden hade jag spanat ett par ställen som såg lovande ut för vad och jag råkade komma rakt på en dem. Ån delar sig i två och det är lite lugnare vatten, sådana ställen brukar vara bra och så var det nu också. Jag kom över utan några som helst problem, vattnet var kallt men inte iskallt och som djupast nådde det inte ens till knät.
Vålåsjöfjället är inte brant på den västra sidan och jag bestämde mig att följa den lilla snöfyllda ravinen upp. Jag fick knappt upp flåset, men då gick jag också väldigt lugnt. Det var varmt som sagt men ändå behagligt tack vare att det fläktade lite.
Isranunkel
Jag har aldrig ett makroobjektiv med mig på toppturer men jag försöker ändå alltid fota isranunkel. Den har blivit något av en symbol för mig, symbol för min personliga utveckling. I många år letade jag efter isranunkel i förgäves. Den trivs på höga höjder dit jag aldrig kom. Den första gången jag såg isranunkel var jag i Norge men det kändes som fusk, det var vid en högalpin väg så jag kunde parkera bilen intill blomman. Så den första gången jag såg isranunkel ”på riktigt”, alltså under en vandring, var glädjen enorm! Det var på Helags. Sedan dess har jag sett isranunkel lite varstans och numera är jag mer förvånad om jag inte ser den och så var det nu. På Härjångsfjällen pkt 1446 i måndags så jag massor av isranunkel redan vid 1280 möh men nu på Vålåsjöfjället passerade jag 1350 utan att se några. Men så, vid 1400 möh, då dök de upp och i stora antal!
Det är helt enkelt så att numera bestiger jag högre fjäll än vad jag gjorde under de åren som jag i förgäves letade efter isranunkeln. Så nu när jag ser den är det ett kvitto på att ambitionen ligger på en – bokstavligen – högre nivå.
Vålåsjöfjället
I stället för att gå diagonalt mot toppen gick jag rakt upp till fjällryggen för jag var så nyfiken på utsikten mot öst. Det visade sig att utsikten egentligen inte var så bra, visserligen var Gråsjödörren fantastisk men annars är det bara en vägg av massiva brungråa fjälltoppar som smälter in i varandra. Utsikten mot väst däremot var helt fenomenal med de mäktiga topparna av Helags, Sylarna och Härjångsfjällen, och jag vågar påstå att en finare horisont hittar du ingen annanstans i Västra Härjedalsfjällen!
Jag njöt av toppfikat, kollade utsikten åt alla håll, konstaterade att det lilla som var kvar av isen på Dunsjön i måndags hade nästan helt försvunnit nu under veckan, och så funderade på hur jag skulle göra på vägen ner. Jag såg att några hundra meter uppströms från var jag hade vadat grenar sig Dunsjöån flera gånger och vattnet är lugnt, så jag tänkte kolla om jag kommer över där. Om inte, då går jag bara nedströms till det första stället.
Nu när jag gick nästan rakt väst från toppen så var terrängen lite svårare än den hade varit på vägen upp, lite mer stenigt. Fortfarande inte svår terräng dock, för det var lätt att hitta vägar runt de stenigaste partierna, men om du funderar på att göra toppen så rekommenderar jag absolut att du går längs den lilla ravinen precis som jag hade gjort.
Det kändes som att vinden också mojnade. Vid ån togs jag emot av en välkomstkommitté bestående av mygg och jag fick några myggbett innan jag ens fattat att de fanns där. Jag var desto mer glad att vadet var ännu enklare än det första, ett steg i knädjupt vatten men det var inte strömt och annars grunt och dessutom var det tydligt att solen hade gjort sitt för vattnet var varmare nu.
Sedan fanns det ingenting annat kvar än att ta mig till cykeln, jag ville inte ens stanna för foto så mycket för varje bild hade ett pris i form av myggbett. Vinden hade definitivt mojnat och värmen var påtaglig, då var det väldigt skönt att åter sitta på cykeln och rulla ner till bilen.
För att vara över 1400 meter så är Vålåsjöfjället lätt att bestiga, i varje fall om du kan cykla till Ljungris som jag gjorde! Jag tyckte lite synd om de vandrare som jag träffade på vägen, de börjar alltså sin fjällvandring genom att gå flera kilometer på en grusväg i stekande hetta. Det kan inte vara roligt.
Turen
- Längd: 12,4 km (plus cykling från Ljungdalen till Ljungris)
- Stigning: 667 m
- Tid: 5 tim 47 min
- Topp nr 29 (av 37) i Härjedalens landskap
- Topp nr 65 (av 178) i Jämtlands län