Haftorsstöten och Grönvålen

Ska jag vara ärlig så börjar jag bli lite less på detta. Det är väldigt tydligt att jag har valt att göra topparna i 60 toppar i en viss ordning – i början tog jag de lätta, sedan de intressanta, och nu är jag nere på ”måsten”. Hela sommaren hittills har jag gjort toppar som jag skulle nog aldrig ens tänka på att göra, om de inte hörde till projektet. Och värre blir det.

Dagens tur gick till Haftorsstöten och Grönvålen. En tur som jag länge planerade att göra som en övernattningstur för att undvika ta den kortaste vägen, vilket innebär två vad – först över Tvärån och sedan över Ljusnan. Och om det är nånting som ger mig stora tvivel så är det vad. Men för några veckor sen gjorde jag en workshop om att vada, och även om jag inte kan påstå att det fick mina farhågor att försvinna, så gav det mig lite mer självförtroende. Så pass mycket att jag blev övertygad om att jag fixar dessa två vad och därmed kan göra topparna som en lång dagstur. Eller vi säger så här – jag kunde välja mellan en kväll med myggorna och att vada. Med tanke på hur jag flydde från Rogen förra veckan, så var det ett enkelt beslut!

Ljusnans källa

Jag cyklade till Klinken och gick därifrån. Jag ångrade beslutet lite grann när flera cyklister åkte förbi på väg till Tvärån, men det är bara en knapp två km att gå och nästan inga höjdskillnader, så ingen större ansträngning.

Vadningen över Tvärån var lätt. Det är inte så mycket vatten nu och som djupast kom vattnet inte ens till knäet. Fyrhjulingsspåret fortsatte efter Tvärån och jag såg att två av cyklisterna faktiskt hade tagit sig hit och nu blev lite avundsjuk, men då tänkte jag att jag kanske kan ta en lång väg tillbaka och gå via Gröndalen och leden nedanför Klasberget och då var det bra att ha hojen i Klinken.

När jag kom till Ljusnan, började jag nästan att skratta. Alltså var detta det som hade hindrat mig från att fundera göra en dagstur?! Häruppe så nära till Ljusnans källa är ”älven” knapp mer än en bäck, i varje fall nu när det är så torrt. Så ett tips till dig om du funderar samma – om du kan vada över Tvärån, kan du definitivt vada över Ljusnan! Eller hoppa över, för så liten är den.

Från A till Ö

Och så var det slut med det roliga. Min plan är alltid att ta den kortaste vägen mellan A och B, men nu fick jag gå genom hela alfabetet. Den teoretiska kortaste vägen var att följa Ljusnan en bit och så svänga mot Haftorsstöten när terrängen såg bra ut. Men så var det just det här… med terrängen. Den såg aldrig bra ut.

Jag började att gå på en myr. Det är torrt nu, men en torr myr är fortfarande mjuk. Jobbigt att gå i längden. Så jag svängde in till skogen. Enbuskar som stack och rev mig. Tillbaka till myren. Blött och/eller mjukt. Dvärgbjörk. Jag kollade om det vore enklare alldeles vid Ljusnans strand. Videsnår. Tillbaka till myren då. Nej bättre med skogen. Och så plötsligt står jag på en klippa och tittar på marken 10 meter nedanför. Och så fortsatte det, 4,5 km av myrar, dvärgbjörkar, videsnår och enbuskar, bland det värsta jag gått genom under alla mina år som fjällvandrare. Jag fick välja hela tiden – pest eller kolera eller… pest. Jag var så frustrerad att jag bara skrek, men tyvärr hjälpte det inte. Enda som funkade var att lyfta foten, en efter den andra.

57 av 60 toppar i Funäsfjällen

Det är sällan att jag har längtat efter en brant stigning, så när jag äntligen kom till foten av Haftorsstöten, var jag bara otroligt lättad. Jag stannade för ett kort fika för att lugna ner mig, och gick upp. Jag märkte att anmarschen hade sugit musten ur mig och gav upp alla tankar på den långa vägen via Gröndalen!

Även om jag var minst sagt var less på detta, så var jag ändå nyfiken på att se hur det såg ut på Haftorsstötens topp, fjället har ju en säregen profil. Det visade sig att det är väldigt mycket som t.ex. Funäsdalsberget och Ormruet, toppen består av åsar varav den högsta är vid den norska gränsen.

På väg mot Grönvålen var det otroligt skönt att kunna följa en stig. Stigen går via Ljusnetjärnen, och det var lite speciellt att tänka på att här börjar ån som jag hör när jag lägger mig på kvällen, och som växer till en stor älv som lugnt rinner förbi Färila och Ljusdal, mina gamla hemtrakter.

58 av 60 toppar i Funäsfjällen

Det var 500 meter från stigen till Grönvålens topp. Jag har pratat illa om Grönvålen tidigare, jag har beskrivit det som en obetydlig kulle som inte ens är 1000 meter på alla kartor. Nu var jag tacksam att jag siktade lågt, för så fort jag lämnade stigen, var jag tillbaka i den knähöga djungeln. Det går inte att beskriva hur less jag var och jag skrek igen av ren och skär frustration innan jag nådde toppen. Konstigt nog hjälpte det inte den här gången heller.

Nu hade jag bara en enda plan – ta mig ner till stigen i dalen så fort som möjligt. Men genast när jag började gå ner, såg jag ett fyrhjulingsspår och tackade gudarna för denna gåva. Spåret ledde mig till en liten hydda, och tyvärr tog det slut där. 500 meter kvar till stigen. Genom pest och kolera och… pest. Här kommer ett annat tips till dig som funderar på samma tur: följ stigen så mycket du kan. Det blir längre räknat i km, men hellre det!

Misären blev fulländad när myggorna hittade mig i skogen. Enda tröst jag hade kvar var att jag hade valt en dagstur, för en övernattning hade troligen fått mig att hata vandring. Vilket inte skulle vara så bra, då jag har två toppar kvar.

De svåraste två.