I fjol när jag gick till Stortuvan, tittade jag på Vargtjärnsstöten och blev sugen på att bestiga fjället, jag räknade med att utsikten mot Helags och Sylarna skulle vara ännu bättre än från Stortuvan. Hela sommaren och hösten har jag tänkt på det, men det bara aldrig blivit av. Och precis när jag trodde att det inte skulle hända alls, visade väderprognosen strålande fint väder för helgen. Då visste jag precis vad jag skulle göra!
Vädret
Väderprognosen har dock haft det jobbigt sedan snöfallet. Det finns solsken i prognosen varje dag, men det bara händer inte – typiskt vinterväder. Högtryck och vindstilla, och molnen vill inte lyfta. Så var det i morse också, en mjuk vinterhimmel som dolde de högsta topparna. Jag kunde bara hoppas på att molnen skulle trots allt skingra sig senare.
Lill-Kesudalen
Jag gick från Kläppen i Ljungdalen och tog stigen som följer Kesuån mot Postvallen. Det har varit rejält kallt (det var -7 grader när jag parkerade) och alla blöta ställen är halvfrusna, det gäller att gå försiktigt. Isen håller inte att gå på, men den är hal där den täcker stenar.
Min plan var att gå upp Lill-Kesudalen tills jag är nära den norra änden av Vargtjärnsstöten, sedan gå upp och följa fjällets rygg söderut till toppen. Det är tok för brant att gå den kortaste vägen upp. Lill-Kesudalen är mest bara myr, men det var förvånansvärt lätt att gå. Myrarna var ganska torra, och snön faktiskt hjälpte till att se var det fanns vatten (det finns ingen snö på vatten) så jag kunde undvika de värsta ställen. Men myr är alltid myr, så man får bra träning. Lite för bra… när jag äntligen började stigningen, kändes det riktigt jobbigt. Delvis blött, delvis dvärgbjörk, snö hela tiden. Och så tunga kängor på fötter, och damasker som bara de väger nästan lika mycket som skorna jag använt hela sommaren. Lårmusklerna skrek när jag äntligen nådde toppen!
Vargtjärnsstöten
Men som alltid, en fjälltopp är värt all mödan. En jättefin utsikt, men så var det här med molnen… jag tyckte att de hade lyft lite, men topparna var alltjämt dolda. Ingenting att göra åt saken, bara gilla läget och njuta av fikastunden.
Det fanns mycket renar däruppe. Jag såg och hörde en helikopter många gånger, och dessutom såg att någon åkt motorcykel genom Lill-Kesudalen och ända upp på fjället – säkert för att ha koll på renarna! Det är väl snart dags att flytta till vinterbetesmarker?
I stället för att följa samma väg tillbaka, tog jag vägen över Stortuvan. Även om lårmusklerna protesterade, var det ändå lättare att ta lite höjd och sedan följa stigen, än att gå genom myrarna i Lill-Kesudalen igen. Och bäst av allt – Stortuvan bjöd på ett fint tillfälle att fota Helags, för nu hade molnen äntligen lyft! Det skulle säkert bli en fin kväll, men det skulle jag missa nu. Min idé hade varit att fota Helags när solen fortfarande lyste på glaciären, men det funkade ju inte i dag när toppen låg i molnen. Men det var absolut ingenting fel med vandringsturen, det var ju en fantastisk dag att vara ute och fattade knappt hur galet fint det var när jag satt på fika igen med Helags som tornade rakt framför.
Dagen att minnas!
Fint ! 🙂