I vintras hände något oväntat. En av mina filmer på YouTube tog plötsligt fart och blev mitt första virala inlägg. I filmen nämner jag spillror efter ett militärflygplan som havererade på Stor-Anahögen på 1960-talet. Det finns nästan ingen information om olyckan och jag är troligen den första som visade bilder från platsen. Det väckte en tanke, är det flygplansvrak i sig som fascinerar?

Det här är en kortare version av turen. Hela berättelsen finns att läsa på Patreon.

För att ta reda på det bestämde jag mig för att besöka ett annat, mer känt vrak: flygplansvraket på Ottfjället.

Jag valde årets hittills varmaste dag för turen och gick tidigt för att undvika hettan. Vraket ligger på en klipphylla och är osynligt på håll, första gången jag var där stod jag nästan på det innan jag såg något. Den här gången kom jag uppifrån och fick syn på en vingspets som ledde mig rätt. På platsen finns både minnesplakett och ett kors till minne av de två män som omkom i kraschen.

När jag ändå var där gick jag vidare till Västertoppen. Utsikten är minst lika vidsträckt som från Östertoppen, även om eftermiddagsdiset dämpade kontraster och färger. Jag stannade länge, åt lunch och lät dagen ta sin tid. Turen var kortare än många andra, men med fler höjdmeter och i värme som tog ut sin rätt.

Det märkligaste upptäckte jag först i efterhand. När jag jämförde bilder från mitt tidigare besök såg jag att vissa vrakdelar hade flyttat sig, inte så konstigt i sig. Men ett stenblock som tidigare låg ner stod nu rakt upp. Snö kan flytta saker, men inte resa stenar! Någon måste ha varit där och ändrat. Det väcker frågor, inte minst om hur vi beter oss på platser som både är olycksplatser och historiska minnen.

* * *

Fjällen här hemma är också min största inspirationskälla. Vissa motiv lever vidare som design i min webbshop!