Nulltjärns parkering i Vålådalen är enorm. Jag kom hit på torsdag kväll och efter att dagbesökare hade åkt hem var det bara jag och en annan bil kvar. En vardagskväll innan semestersäsongen, då är det lugnt.
Solnedgångar
Solen går ner efter 23 så det blev ett antal sena kvällar och solnedgångarna blev successivt bättre. Den första kvällen var rätt så normal, det mest anmärkningsvärda var en svag vertikalpelare som speglades i Nulltjärns vatten.
Den andra kvällen var det åskväder i Stensdalen, det var häftigt att se blixtarna. Någon åska var det inte vid Nulltjärn men däremot ett fenomen som jag inte tidigare sett. Det fanns regnbågsfärgade ringar runt solen, inte den vanliga halon utan dessa utgick direkt från solen, som nu var skymd bakom ett moln. Jag fick söka lite innan jag hittade ett namn för fenomenet, det är en pollenkorona. Det här diset som gör att sikten är begränsad består alltså mestadels av pollen. Pollenkoronan faktiskt är mer vanlig än man tror men den syns inte så länge som solen ligger framme. Nu råkade det där molnet finnas där som då gjorde att koronan blev tydlig.
Jag trodde inte att det kan bli bättre men den tredje kvällen bjöd på ett annat häftigt fenomen, den låga solen färgade regnet alldeles orange. Nu kom regnet även till Nulltjärn men inga farliga mängder så jag fortsatte att fota även som dropparna föll på mig.
Flygplansvraket på Ottfjället
Mellan de fina solnedgångarna gjorde jag en tur på Ottfjället. Det ligger ett flygplansvrak mellan Västertoppen och Östertoppen som jag försökte hitta när jag gjorde Västertoppen för två år sedan. Det var vinter då och koordinaterna hade jag inte sparat, något vrak hittade jag inte. Det visade sig senare att jag gick väldigt nära ett par gånger.
Jag hade funderat på om jag ska cykla ända till vägen som går upp på fjället, eller följa stigen från fjällstationen. Det var myggen som var problemet, jag spekulerade att myggproblemet är mindre på vägen än i skogen. Men ändå valde jag skogen och ångrade det direkt, det var bra myggigt. Det var dock en kort sträcka att gå (i uppförsbacke, i värmen = svettigt) och efter 900 meter stod jag på vägen, några mygg hängde kvar men försvann en och en och snart gick jag ostört.
Jag drack mycket i värmen som var och fyllde flaskan efter bron, räknade med att hitta mer vatten på fjället så jag hade tillräckligt för middagen också. Det fläktade lite på fjället men lä behövde jag inte hitta för att äta mitt mellanmål.
Det var inte mycket snö kvar på fjället och leden korsade en snölega först i passet vid Västertoppen. Jag gick lite försiktigt som vanligt, lyssnade hela tiden om det hörs porlande under snön men ingen fara. Jag lämnade stigen och gick mot vraket, nu hade jag koordinaterna i mobilen så jag hittade. Vraket ligger nedanför en kant och jag såg det inte tills jag stod rakt ovanför, så det är svårt att hitta om du inte vet exakt var det är. Annars kan du gå kors och tvärs utan att hitta, precis som jag gjorde då med snöskorna.
Det är med viss sorgsenhet som jag tittade på vraket. Planet har blivit så tillplattat att det är svårt att se hur två personer fick plats i det. Men så var det, två piloter som omkom när de navigerade fel och kraschade i december 1966. Vad jag förstått så har det legat flygplansdelar lite varstans men under åren har olika personer samlat delarna och fått ihop ett vrak som ser ut som ett flygplan. Motorn ligger på en avsats ovanför, den är för tung att lyfta. Jag gick runt planet och fotade från alla håll men det kändes lite olustigt, som om att piloternas andar fanns kvar här? Jag tror inte på sånt egentligen men jag ville vara respektfull och gick därifrån.
På vägen ned har det blivit dags för middag, jag hade spanat en bäck med gott vatten när jag gick upp. Det fanns några andra bäckar men de kom från myrar och vattnet varken luktade eller smakade gott. Strax innan trädgränsen satt jag ner mig för att äta, solen gassade fortfarande obarmhärtigt varmt.
Jag funderade på om jag borde gå den längre vägen (på vägen alltså) och slippa värsta myggplågan, eller ta samma stig som på väg upp. Jag bestämde mig för att ta stigen, lite måste jag kunna uthärda. Jag halvsprang – eller snabbgick – ner och fick mina första myggbett under de 30 sekunder det tog mig att låsa upp cykeln.
Jag cyklade till Nulltjärn och tog ett dopp för tvätta bort all svett. Skönt.