Så var det dags! En topptur till fots, som jag längtat!

Det är fortfarande en del snö kvar i högfjällsområdet, vilket innebär blöta marker och mycket vatten i bäckarna och åarna. Jag måste vänta ett tag till innan jag kan ta mig an de högre topparna men det är lika bra med det, för jag behöver vänja kroppen till att gå upp flera hundra höjdmeter igen. En mindre topp på dryga tusen meter lät bra som sommarens första topp och då var det egentligen inget snack om vilken topp det skulle bli – Storåkläppen.

Jag hade planerat att göra Storåkläppen redan under vintern, tanken var att cykla på skoterleden till foten av fjället och sedan gå med snöskor till toppen. Men som jag beskrev tidigare så var det inte alls så enkelt att få rätta förhållanden och det blev ingenting av den planen. Men i dag då, ja det var fortfarande cykeln som gällde men nu cyklade jag på vägen upp till Nordsätern. Bara 13 km från Storsjö!

Det går en välmarkerad stig från Nordsätern till toppen. Den är dock inte spångad och nu under försommaren var det väldigt blött och jag tror inte det blir helt torrt någon gång under sommaren då stigen går över myrar. Tack och lov att jag var beredd och hade kängor, även om jag i vanliga fall hyllar lätta trailskor. I dag var det till och med snö kvar på stigen på några ställen.

Innan man kommer till Bäckedalen följer stigen en bäck över en myr. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag klev över bäcken och jag misstänker att det är mycket mindre vatten i bäcken på sommaren, annars förstår jag inte riktigt varför det var nödvändigt att dra stigen på detta sätt. Jag såg faktiskt en liten grupp andra vandrare just här, de var på våg mot Nordsätern och gick på myren utanför stigen så jag misstänker att de hade blivit lite ledsna på kliv kliv kliv också. Jag bestämde mig att göra samma sak på väg tillbaka.

Solen kom ut lagom till när jag kom till Bäckedalen och jag åt lunch innan jag började den sista stigningen till toppen. Det var väldigt lätt att gå och jag blev nästan förvånad när jag såg toppröset, redan? På toppen där jag fick en utsikt mot söder blev jag lite fundersam, det var mörka moln och det såg ut att regna i Storsjö. Det var dock en västlig vind så jag hoppades på att jag att slipper regnet och så blev det också, regnet drev vidare mot Börtnan och jag hade väldigt fint väder på toppen och njöt av utsikten åt alla håll. Jag hade liksom glömt det här perspektivet, att se landskapet uppifrån. Fantastiskt! Och just här på Storåkläppen där det är tvärbrant mot söder så kändes det nästan som ett fågelperspektiv. Så häftigt, så efterlängtat!

Jag vet inte om det var för att Storåkläppen bjöd mycket utsikt för mödan eller om det bara var glädjen över att stå på en topp men jag ville inte gå därifrån, ville bara se mer. Men ett mörkt moln i väster fick mig till slut att vända tillbaka, jag misstänkte att jag inte skulle kunna undvika regnet den här gången. Och visst, jag var inte ens halvvägs till Nordsätern när det började regna. Inte mycket dock, så min regnponcho funkade alldeles ypperligt.

Det regnade fortfarande när jag kom till Nordsätern så då var frågan hur jag skulle göra nu, jag måste ju cykla till Storsjö och ponchon är inte helt optimal på cykeln. Jag satt under ett tak i några minuter och funderade och när jag sedan såg att det redan började ljusna över Storåkläppen så åkte jag iväg, några regndroppar brydde jag mig inte om när regnet snart skulle passera. Och visst blev det solsken inom kort, kläderna torkade i nolltid och jag var supernöjd med turen!