Tips från coachen: om du behöver återhämtning och kliva upp tidigt, var inte uppe halva natten.
Fjället finns kvar
Gårdagen var inte slut efter skidturen. Det började plinga i telefonen när jag kom hem att det är fint norrsken på gång och med tanke på att vi är halvvägs in i april så är det ungefär den sista chansen att se norrsken, nätterna blir alldeles för korta snart. Så nu fick jag ett dilemma. Jag hade stora planer för långfredagen (topptur) och planerna krävde att jag kliver upp ganska tidigt för att utnyttja minusgraderna. Samtidigt som jag också måste återhämta mig från skärtorsdagens tur som var kanske lite mer ansträngande än den borde ha varit.
Om jag då börjar jaga norrsken så blir det tveksamt med både återhämtningen och den tidiga morgonen. Men efter att jag petat i mig mat och dricka så kom jag fram till att fjället finns kvar men hur ofta har jag varit och fotat norrsken under vintern? Japp, så det var bara att packa om ryggsäcken och sätta mig i bilen och åka till ett ställe jag spanat tidigare för just norrsken.
Norrsken och månljus
Jag skulle vilja säga att det var fantastiskt bra. Det kan ha varit fantastiskt bra, problemet var bara att det knappt gick att se någonting i och med månen är nästan full. Men det var skönt att stå där och kolla ändå, bara någon minusgrad och vindstilla och vacker utsikt mot Storådörren. Egentligen var norrskenet nästan för bra, det var så högt på himmelen att jag hade svårt att få norrskenet och Storådörren i samma bild. Om 14 mm inte räcker till för att fånga norrskenet, ja då är det väl helt okej…
Återhämtning sa du?
Det var nästan midnatt när jag kom hem. Hjärnan gick på högvarv, allt det som hänt under dagen (och natten) och så planerna för morgondagen. När hjärnan äntligen började lugna ner sig så kunde jag inte somna för det knäppte i väggarna när temperaturen sjönk. På med öronpropparna, då äntligen.
Och så vaknade jag vid fem. Vad hade jag sovit, fyra och en halv timme kanske? Jag försökte att somna om. Och försökte igen. Ingen chans. Så var det med den återhämtningen. Visserligen skulle jag behövt kliva upp tidigt för att hinna göra toppturen innan den varma solen förvandlar skoterlederna till sorbet, men som jag sade – fjället finns kvar. Jag kan göra toppen på sommaren.
Så jag tog det lugnt på morgonen tills jag kände mig vaken på riktigt. Lyfte cykeln i bilen och åkte till Ljungdalen, nu skulle jag göra en tur som jag velat göra hela vintern men inte haft en chans. Det låter ju så enkelt, cykla på frusna skoterleder… men det har visat sig att det krävs rätt så mycket innan skoterleden faktiskt blir cykelbar. Varma dagar, kalla nätter. Ingen nysnö. Helst en vacker dag och så helg. På grund av jobb, ni vet. Svår kombo!
Ljungris
Men i dag kunde jag bocka av varje box. Så nu cyklade jag till Ljungris! Bara en tur-retur, ingenting annat, för tiden var knapp. Inte för att cykeln skulle förvandlas till en pumpa klockan tolv, men för att skoterleden skulle blir en slirig sörja då.
Jag följde leden ända upp till den högsta punkten mellan Ljungris och Vålåsjön. Utsikten var fenomenal! Jag satt på en sten för att äta (=dricka) lunch och kunde knappt tro mina ögon, det finns liksom inga superlativer kvar för att beskriva hur fint det var. Inte bara det att de mäktigaste fjällen radar upp sig men också det att här ser man rakt in i Helags glaciärvägg. Magiskt är bara förnamnet!
När jag gick tillbaka till cykeln – 100 meter eller så – kände jag hur segt det var. Mittemot mig hade jag Vålåsjöfjället, det var toppen som jag hade tänkt att göra. Inte så farligt många kilometer dit men en massa höjdmeter. Om jag tyckte att det var segt att gå hundra meter på platt mark så var det förmodligen rätt beslut att skippa toppen.
Balansakt
En sak som jag inte tänkt på var att det är väldigt mycket skotertrafik här. Jag hade bara tänkt på värmen men trafiken gjorde ju sitt för att mjuka upp leden så det var definitivt mer knepigt att åka tillbaka, jag kunde inte slappna av alls utan var hela tiden redo att parera oväntade rörelser. Det var särskilt om jag behövde åka diagonalt över ett spår som hojen kunde glida sidledes.
Ungefär halvvägs var sorbeten ett faktum. Om det finns någonting gott att säga om den så är det att den var mjuk, det kunde jag konstatera när jag vurpade. Framför mötande trafik. Men det var just för trafikens del som stod på näsan, jag försökte att ta mig till sidan men diagonalrörelse är som sagt ingen bra idé. Jag föll dock mot skogen så ingen fara för skotrarnas del.
Det var fortfarande fint väder när jag kom hem så jag ville fika ute. Jag har sett hur fågelskyddsområdet börjar töa fram så jag åkte dit, bytte bara kameran mot kikaren för att kunna spana. Kom till fågeltornet, klättrade upp, kände igen hur kroppen klagar över påfrestningen. Det var ju hela fem trappsteg upp till tornet.
Japp, det var definitivt rätt beslut att skippa Vålåsjöfjället!
