Jag nämnde i förra inlägget att jag tog ledigt mitt i veckan efter jag jobbat helgen. Jag gjorde faktiskt ett försök till en tur redan i tisdags, min plan var att göra Västerskutan från Huså. Enligt kartan finns en liten typ traktorväg till Bjelkes gruvor och därifrån är det bara fyra kilometer till toppen, så jag tänkte cykla till gruvorna och sedan gå. Det var en jättefin dag, strålande solsken och vinden hade inte börjat blåsa så hårt än. Men tyvärr visade det sig att den lilla vägen är helt övervuxen, nu är den bara en stig med hög växtlighet runtomkring, ingenting jag ville cykla.* Till fots hade den krävt två timmar extra (t/r) och den marginalen hade jag inte nu, jag hade bara tagit en halv dag ledigt och det var redan mitt på eftermiddagen när jag var i Huså.
Men Västerskutan är en prioritet för mig, jag ser inte toppen från min lägenhet (den ligger bakom Åreskutan sett från mig), men jag vet ju att den finns där, alldeles nära. Och alla närliggande toppar vill jag göra, annars står de bara och irriterar mig! I och med att turen inte funkade från Huså, tänkte jag nu slå två (eller tre) flugor på ett smäll och ta kabinbanan, göra toppen och avsluta med en våffla på Sveriges högst belägna café (med andra ord, besöka även Åreskutans topp).
Dimmoln
Enligt väderprognosen skulle det vara hyfsat fint under dagen för att senare på eftermiddagen börja regna. Det passade mig utmärkt, jag var framme vid kabinbanan strax när de öppnade. Väldigt populärt förresten, de körde fulla (corona-anpassade) kabiner. Från toppstationen är det knappt 150 höjdmeter till toppen, en lätt promenad på 1 km längs en preparerad stig. Med tanke på det så är jag glad att jag gjorde toppen på egen kraft med utgångspunkt i Björnen, för även om jag gärna använder min elcykel som hjälp inledningsvis så anser jag att det är fusk att ta en lift 800 höjdmeter, gå 150 höjdmeter och sedan hävda att man ”bestigit” toppen. Men för Västerskutan gäller det inte, för nu behövde jag ju först gå ner till kammen mellan skutorna för att sedan gå upp igen. Så jag tog liften till en annan topp, inte den jag ville bestiga! (Och håll käften nu om hårklyverier och allt det där.)
Det var kul med kabinbanan, lite dimmoln fanns kvar på berget så ett tag försvann kablarna i en vit vägg då sikten var obefintlig. Men väl på toppstationen hade dimman börjat skingra och landskapet såg helt fantastiskt ut med dessa dimmoln som hängde lågt på himmelen som dekoration. Västerskutans topp var inte synlig men jag litade på att även den skulle snart komma fram, vilket den också gjorde.
Västerskutan
Det var som sagt mycket folk som gick mot Åreskutans topp, men så fort jag svängde till vänster för att följa leden mot Huså var jag helt ensam. Det fanns en del branta partier innan man kommer till kammen men inga egentliga svårigheter, det var ganska kul faktiskt. På kammen då i stället för att följa leden norrut mot Huså gick jag till vänster igen för att fortsätta mot Västerskutans topp. Om det fanns en stig så hittade jag inte den, helt otroligt egentligen att det vimlar med folk på Åreskutan men den mindre toppen blott två kilometer borta får nästan inga besökare. Vilket, igen, bara bevisar att Åreskutan är en ren och skär turisttopp, du kan göra den i finskor, typ.
Jag vet inte om folk in allmänhet tycker att terrängen på Västerskutan är besvärlig, men jag tyckte att sträckan var bland det roligaste jag gjort. Det var lagom svårt – lite stenar och klippor för att göra det intressant, men inte så mycket att det krävde någon ansträngning. Det var bara att njuta av vandringen, samtidigt som vyerna var så vackra i det här vädret att jag inte finner ord. Dels var det dimmolnen som kom och gick, dels var det nya väderfronter som höll på att bildas precis som väderprognosen hade utlovat. Och visst, efter min lunchpaus på toppen såg jag en regnskur bakom Mullfjället, vilket signalerade mig att jag kanske borde ta mig tillbaka till Åreskutan och sitta i caféet men en kopp kaffe i handen i stället för att bli blöt ute.
Magnifik föreställning
Men det såg ju så utomordentligt fantastiskt ut. Jag stannade titt som tätt för att fota eller bara titta på landskapet och när jag började gå upp Åreskutan fick jag några droppar på mig men värre än så blev det egentligen inte. När jag väl kom till toppen så såg jag utsikten söderut och om jag tyckte att det hade varit fint hittills, blev jag verkligen mållös när jag såg föreställningen som naturen bjöd på nu. Verkligen bland det allra häftigaste jag sett, jag kan på riktigt inte beskriva känslan av att stå på en fjälltopp och se hur regnskurarna och solstrålarna sveper över landskapet. Jag vet att jag har tidigare varit lite negativ om utsikten från Åreskutan, men jag lovar, vädret gör en värld av skillnad. Dåligt väder är fotografens bästa vän.
Toppstugan
Jag fotade jättelänge tills jag hörde en våffla kalla mitt namn. Jag gick in i toppstugan och hörde till min stora besvikelse att de inte kan ta emot kortbetalningar just nu, swish har de heller inte och kontanter hade jag inte med mig, jag menar, vem har kontanter numera? Några undantag finns det tydligen, för precis när jag vände mig för att gå ut, pratade en kvinna med mig och erbjöd en hundralapp om jag kan swisha den. Mitt förtroende för mänskligheten därmed räddat för dagen tog jag tacksamt emot hundringen och beställde min efterlängtade våffla.
Jag hade fönsterplats och kunde fortsätta titta på vädershowen när jag åt. Våfflan var riktigt frasig och god och kaffet var ljuvligt, men jag var så rädd att gå miste på detta spel på regnskurar och ljus att jag inte kunde lugna ner mig och njuta av fikastunden, utan hällde kaffet i mig så fort jag ätit sista smulan av våfflan och gick ut. Jag såg regnskurarna komma allt närmare och plötsligt tilltog vinden, det blev riktigt ruggigt på en gång och jag letade fram handskarna för att fingrarna frös. Jag fick beslutsångest, stanna kvar och fota eller gå ner för det skulle snart bli ganska blött häruppe? Till slut kunde jag slita mig från utsikten och började nerfärden och snart kände jag hur det sved i ansiktet. Hagel! Jag fick skydda ansiktet med handen, tur att vinden blåste mer från sidan än rakt mot mig.
Precis när det började bli lite eländigt blött och kallt kom solen fram. Jag tittade bakom mig – visst, en jättefin regnbåge! Det var väl bara en regnbåge som saknades för att dagen skulle bli fulländad.
När jag nådde liftsystemet var solen ute i full kraft igen. Jag såg att kabinerna var fulla med folk på väg ner men nu skulle jag inte ”fuska” mer utan gick ner till fots. Det är väldigt många höjdmeter och delvis brant, finns till och med inslag av rep samt några trappor i de brantaste ställena. Nu hade vädret äntligen lugnat ner sig och jag inte hade någon anledning att ta fram kameran igen, så det var bara att gå till bilen och sedan åka och handla mat. När jag kom ut från mataffären hade det börjat regna. Det kallar jag för timing.
Helt utomordentligt perfekt timing – hela dagen.
~ ~ ~
*Edit 2020-10-02: Tack vare kommentaren nedan förstår jag att jag var på fel plats när jag letade efter den lilla vägen upp till gruvan. Jag letade när bilvägen slutar, i verkligheten tar traktorvägen vid tidigare än så, vilket jag naturligtvis borde haft koll på. Men nix, inte den här gången!
Lämna ett svar