Efter många år av toppsamlande tappade jag till slut intresset för listor. När alla äkta fjälltoppar i Härjedalen var gjorda kände jag mig färdig med själva prestationen. Numera väljer jag turer som känns roliga och meningsfulla, oavsett om de räknas eller inte. Uvberget, en liten och lätt förbisedd höjd mitt i Vålådalen i södra Jämtland, är precis en sådan plats.

Det här är en kortare version av turen. Hela berättelsen finns att läsa på Patreon.

Med sina 803 meter är Uvberget ingen dramatisk fjälltopp på håll, men den nordöstra branten stupar brant – uppemot 70 meter – och ligger större delen av dagen i skugga. Kanske är det därför berget så lätt smälter in i den täta granskogen runt omkring. För mig var det just det som lockade. En anonym topp, mitt i dalgången, långt ifrån stråk och måsten.

Turen började längs leden mot Vålåstugorna, en sträcka jag normalt undviker. Granskog är inte min favoritmiljö, men den här dagen var myggen ännu inte vakna och det gjorde all skillnad. Efter flera kilometer lämnade jag stigen vid Gammelskaftet och tog rak kurs mot berget. Därefter väntade bushwhacking genom snårig skog, över bäckar och runt myrar, med solen som enda riktmärke.

Uppe på Uvberget möttes jag av ett landskap jag känner väl, men från en helt ny vinkel. Stupet visade sig vara lika brant som jag föreställt mig och utsikten över Vålådalen gav berget en tyngd som inte syns på kartan. Det här var ingen topp jag behövde, men en topp jag verkligen ville göra.

Vägen tillbaka blev enklare än väntat och när jag åter nådde den vältrampade stigen kändes det nästan som en belöning. Uvberget blev en påminnelse om varför jag fortsätter att söka mig bort från självklara val. Det är ofta de oansenliga platserna som ger mest tillbaka.

* * *

Fjällen här hemma är också min största inspirationskälla. Vissa motiv lever vidare som design i min webbshop!