Förra gången jag besökte Sylarna, tog jag den södra leden via Ekorrdörren åt båda håll. Nu ville jag kolla den norra leden i stället, men när jag åt frukost och blickade ut över Sylmassivet, kom jag på att det skulle vara trevligare att ta en genväg genom Slottsdalen och söder från Vaktklumpen, för då skulle jag få några bilder på Storsylen i sol. Jag skulle dock behöva ta 300 höjdmeter igen, vilket egentligen lockade mig inte men det var i varje fall inte brant!

Dagen var precis lika fin som i går, och jag tog det lugnt. Konstigt nog kände jag inte gårdagens bestigning i benen så jag behövde inte spara på krafterna, det var mer att jag hade hela dagen på mig och det var så otroligt fint här att jag ville njuta av turen ordentligt! Och nu när vandringen var så pass lätt och jag behövde inte oroa mig för nånting, började det äntligen sjunka in att jag hade bestigit Storsylen. Så när jag rundade Nordsylen och fick syn på Storsylen igen, höjde jag armarna i ett hurra-rop, vilket jag borde ha gjort redan i går på toppen! Men i stället för att ha jublat på toppen, konstaterade jag bara typ ”jaha ok nu är jag här” och tog mina bilder.

Varför har jag så svårt att vara glad och stolt över en prestation?

Steget före

Det tycks vara så att jag alltid ligger steget före. Jag kan inte njuta av nuet när hjärnan tänker på vad som kommer nästa. Kanske därför att jag inte kan ha långa fikapauser, för när jag har druckit och ätit, pushar hjärnan mig framåt. Den kan inte vila för en enda sekund och det enda sättet jag har att tysta ner den är att börja gå, då är åtminstone en del av hjärnan ockuperad med att ha koll på terrängen och var jag sätter foten. Och så i går, jag kunde inte vara glad över att ha nått toppen när jag behövde lösa gåtan om nedfärden. Och när jag väl var säker på hur jag kommer till stationen, började jag oroa mig för att jag kommer fram så sent att receptionen har stängt (det var inte ens i närheten så), och förbannade mig för att inte ha kollat öppettider innan jag åkte.

HSP-hjärnan är fantastiskt bra på att se alla faror. Så när jag lyckats med att genomföra min plan trots alla farhågor, kan jag ändå inte tänka så mycket på vad jag verkligen gjorde, utan hjärnan tänker i negativa toner. Jag halkade inte och bröt benen. Jag snubblade inte och föll ner ett stup. Jag gick inte vilse. Jag fick inte slut på varken mat eller vatten. Blixten slog mig inte ner. Så jag tänker på allt som inte hände, i stället för att tänka på det faktiskt hände: jag besteg självaste Storsylen!

Så nu efteråt… vad känner jag? Mest bara att jag är nöjd. Jag kunde bocka av Storsylen på min att-göra lista. Dags för nästa utmaning då. Steget före. Inte det som var, inte det som är. Men det som kommer.