Nordsätern
Jag vet inte varför men jag är väldigt intresserad att gå i stora U-dalar i fjällen, eller ”dörrar” som de kallas. Ekorrdörren vid Sylarna var en liten besvikelse, men Lunndörren var fantastiskt vacker och olikt nånting jag hade kunnat förvänta mig (turbeskrivning på min gamla blogg). Sedan dess har jag längtat efter att kolla Storådörren, som är den andra stora dörren i Lunndörrsfjällen. Det finns några till dörrar som är lite mindre, jag är naturligtvis nyfiken på dem också…
Storådörren nås bäst from Nordsätern. Varje gång jag åker Storsjövägen, har jag kollat efter en skylt som pekar mot Nordsätern men missat den. Nu hade jag koordinaterna i navigatorn och kan säga att jag skulle ha missat korsningen igen utan den. Det är bara en smal grusväg och skylten är liten, visserligen står det Nordsätern på den men det är bara för att peka till ett fiskeställe. Den lilla vägen blir ännu mindre efter ett par kilometer, den är lite knölig att köra men en vanlig personbil klarar den säkert med lite försiktighet (men jag var ändå tacksam för extra marginal med min Vitara).
Vägen följer Storån och den forsar hela tiden, men jag kunde inte se några riktiga vattenfall. Det ser ut att finnas några när jag tittar på satellitbilden, men de får vänta för en annan gång. Nu hade jag siktet inställt på Storådörren, det skulle bli en lång vandring, ingen tid för oplanerade stopp!
Renvaktarstugan
I Nordsätern har man två turalternativ, till Storåkläppen eller till renvaktarstugan. Jag skulle gärna göra Kläppen, som sagt, det blir nog en annan resa hit nån gång i framtiden! Men nu gick jag mot renvaktarstugan, som ligger halvvägs till dörren. Det är lätt att gå dit, stigen är väl trampad och stigningen snäll så det går utan ansträngning. Första 1,5 km går genom skogen, och efter man ser dörren för första gången, är den synlig mest hela tiden (eller den övre delen av dörren i varje fall).
Det var ganska blåsigt, först blåste den från väst men när jag var framme vid renvaktarstugan, var det definitivt en nordlig vind, den stora U-dalen agerade som en vindtunnel och pressade vinden mot mig. Det var skönt få skydd från vinden bakom stugan, och det verkar vara ett populärt ställe för fikapaus. Det förstår jag, jag skulle gärna ha suttit där en stund till i det varma solskenet men min vandring hade bara börjat.
Dörren
Det finns en myr alldeles bakom stugan och då brukar ju stigar försvinna, så om det fanns en stig, hittade jag inte den. Det spelade ingen roll, det var ju ganska tydligt vilket håll jag skulle gå! Jag bestämde dessutom att ta lite höjd för att förhoppningsvis få en bättre utsikt mot dörren. Men så blev det inte, för varje gång jag kom till en kulle som jag trodde skulle ge mig en utsikt, fanns det en till kulle framför mig. Och så fortsatte det hela vägen, jag kämpade emot vinden, plaskade genom myrar, trasslade mig genom videsnår och enbuskar. Och humöret sjönk ganska omgående, det var verkligen inte roligt. Flera gånger tänkte jag att vända, jag bara längtade efter att få den här förbannade vinden i ryggen!
Det finns en geocache i dörren, så jag frammanade lite sisu och bestämde mig att gå fram till gömman. Jag var jättenöjd efter jag loggat cachen (jag är förresten blott den fjärde personen att logga den, och den första sedan 2016), och nu vände jag trots att jag egentligen inte var framme i passet där det finns en tjärn och vattnet rinner på varsitt håll. Nu på efterhand grämer jag mig lite att jag missade passet, men alltså det kändes fruktansvärt kämpigt just då och jag hade absolut ingen lust att fortsätta så.
Storån
Jag var heller inte så sugen på att gå samma väg tillbaka, så jag chansade med att hitta en stig närmare till ån. Och visst fanns det en stig där, den följde ån alldeles vid kanten och på så sätt undvek man att ta sig genom myrh****et. Oj som jag önskar att jag hade tagit den här vägen upp, i stället för att göra det genomusla vägvalet att ta höjd utan att få någon belöning för det. Så här kommer dagens hetaste tips: om du ska gå till Storådörren, följ ån! Hela tiden!
Jag hade träffat två vandrare i början av min vandring, de hade tält med sig och campat i dalen. Annars var jag den enda människan på många kilometers håll, men framme vid renvaktarstugan igen blev jag helt ställd när jag hittade två personer som satt vid det här fina fikastället. Vi hade en fin pratstund (jag tror att jag pratade för mycket, men så blir det när jag inte haft någon att prata med i flera dagar), och jag fick veta att de har en stuga i Ljungdalen och att jag faktiskt åkte förbi deras stuga förra veckan! De kunde också berätta för mig att den här vägbommen som satte stopp på mig på vägen mot Ljungris är inte alltid nere, utan det händer mest när det är renslakteritider. Så nästa gång åker jag dit med bättre timing.
Det var en bra dag trots allt, inte lika mycket solsken som jag hoppades på men höstfärgerna lyste fint ändå. Visst kommer jag tillbaka till Nordsätern en annan gång, måste ju upp på Storåkläppen och nån gång måste jag väl gå hela vägen till passet också…
Lämna ett svar