Jag gör mycket forskning för att hitta nya intressanta ställen. Jag kollar terrängkartan, jag kollar satellitbilder, och jag googlar. Ibland ser saker mer intressanta ut på kartan än i verkligheten (ett klassiskt exempel är Skenören som har en fantastisk form men formen ser man ju inte när man står vid tjärnens strand), men ibland hittar man guldkorn. Idag hade jag stora förhoppningar att vattenfallet som jag spanade i satellitbilden skulle vara fotovänlig i verkligheten också.

Ån

Mittån är nästan lite symbolisk för Funäsfjällen, den börjar vid Mittåstötarna, faller ner till den stora dalen mellan Mittåkläpparna och Axhögarna, och sedan genom Mittådalens sameby, vidare till Messlingen, tills den bildar den stora Grundsjön, med Grundsjödammen i den sydöstra ändan. Under den här långa resan flödar Mittån ganska lugnt, den forsar lite här och där (de största forsarna är just i Mittådalen och kan beskådas från bron) men några stora vattenfall finns det inte, tills efter Grundsjön (Mittåfallet). Det finns ett mindre fall nedanför Stor-Mittåkläppen, det är lätt att nå när man kör förbi Djupdalsvallen till bron över Mittån, då går det stigar på båda sidor av ån fram till fallet. Men… mer än så finns det egentligen inte. Trodde jag. Tills jag kollade satellitbilden för femtielfte gången och plötsligt upptäckte att det finns klippor och vitt vatten nedanför Mittåberget. Värt att kolla i verkligheten!

Stigen

På kartan finns det en stigmarkering från Mittådalen fram till fäbodvallarna vid Stor-Axhögen. Stigen passerar klipporna, det är 5 km att gå från byn. Jag parkerade vid bron i Mittådalen, men upptäckte att det skulle ha gått bra att köra fram till fotbollsplanen (!), där vägen smalnar av till en fyrhjulingsled. Och efter ett tag försvinner fyrhjulingsspåret i myren men den fina gångstigen fortsätter på en ås som följer ån.

Det var väldigt trevligt att gå på åsen och genom den glesa fjällbjörkskogen. Ibland finns det ställen där man får en fin utsikt över Mittån, och man kan faktiskt välja att gå på den mindre stigen som går närmare till ån, ibland alldeles intill vattnet.

Pärla

Plötsligt mötte jag fyra damer som var på väg tillbaka till byn. Jag insåg att mitt fina satellitbildfynd är mycket mer känt än jag tänkte i början, så den undangömda pärlan som ingen vet om må vara undangömd och en pärla, men det var bara jag som inte visste om den!

För visst är det en pärla, det såg jag på en gång när jag kom fram. Det finns ett större fall (eller egentligen bara ett ställe där det forsar väldigt mycket) som visade sig vara svår att fota, jag kom väldigt nära men kunde inte hitta en vettig komposition. Uppströms från fallet är det lugnt vatten igen, men man har en utsikt mot Stor-Mittåkläppen. Alltid trevligt.

Forsarna

Så då koncentrerade jag mig på forsarna nedanför och det slutade med att jag zoomade in tätt på en vattenformation. Det var kul att fota vatten igen!

Här vid forsarna delar sig ån för en stund så att det finns en lång och smal ö i mitten. Det var inte mycket vatten mellan mig och ön, och hade jag haft mina Salomon-skor på, skulle jag ha tagit mig över för att ha en närmare titt. Men nu hade jag Lundhags-kängorna i stället, de är mediumhöga och vattnet var så pass djupt att skaftet inte räckte till. Och som ni vet, jag gillar inte att hoppa på stenar. Särskilt inte med dessa kängor som jag inte litar på för fem öre, sulan är tjock och stel och jag har ingen koll på underlaget med dem. Så blir det efter en sommar med lätta skor…

Hursomhelst. Jag nöjde mig med att fota forsarna från långt håll, men då fick jag in en björk med fina höstfärger. Det är konstigt med färgerna, allmänt skulle jag säga att höstfärgerna har bara börjat men så finns det några ställen som ser riktigt färgglada ut redan nu.

Som jag sade tidigare, dessa vattenfall (eller forsar) är ingen hemlighet, jag såg så många ställen där människor har gått att det krävs mer en dessa fyra damer jag träffade tidigare att skapa stigarna. Men jag var ändå nöjd att mitt spaningsjobb hade gett resultat!