Med planen att utforska Anderssjökölen i höstskrud åkte jag till Tänndalen. Det var en dimmig morgon och jag såg fram emot samma föreställning som vid Stor-Mittåkläppen tidigare. Vad som följde var en tre timmar lång, envis väntan i kylan, i hopp om det där magiska ögonblicket när solen bryter igenom. När jag till slut gav upp och insåg att toppen behöll sitt moln, fortsatte jag mot Andersån bara för att vända om när tröttheten smög på.

Det blev en tur där ingenting gick som tänkt, men jag lärde mig att jag visst har mer tålamod än jag trodde! 

Följ mig på Patreon för att läsa hela inlägget gratis! Där delar jag regelbundet ärliga och autentiska berättelser om fjäll, vanlife och livet med autistisk utmattning.