Efter några härliga dagar med min syster vid Höga kusten drog jag vidare mot Funäsfjällen, där höstfärgerna sprakade som bäst. Turen började vid en av mina absoluta favoritplatser, Livsäterån, där ett långsammare tempo avslöjade bildvinklar som jag tidigare missat.

Sökandet efter gamla favoriter fortsatte längs Mittåkläppsvägen, där min gamla vän, den  envisa fjällbjörken, stod helt kal men fortfarande ståtlig. Höjdpunkten blev när jag för tredje gången i år gick upp på Stor-Mittåkläppen och möttes av ren fjällpropaganda med dimma i dalgången åt ena hållet och Storsolaglaciären åt det andra.

Följ mig på Patreon för att läsa hela inlägget gratis! Där delar jag regelbundet ärliga och autentiska berättelser om fjäll, vanlife och livet med autistisk utmattning.