Höst är min favorittid. Jag gillar när det blir svalt och myggfritt, jag kan äntligen njuta av att gå i skogen. Jag gillar den friska luften, jag kan till och med gilla att vara ute när det regnar. Men framför allt, jag gillar färgerna. Jag tror att även de som inte gillar hösten annars, medger att det är fint med höstfärgerna! Tyvärr varar just färgerna en väldigt kort tid. Höst som årstid kan vara lång (beror helt och hållet när snön kommer), men färgerna sällan hänger kvar mer än ett par veckor. Så då måste man vara på hugget om man vill se naturen i all sin prakt!

Timing är allt

Jag har en förkylning per år som högst. Ibland går det ett par år utan en förkylning. Så att bli sjuk just när naturen börjar skifta färg är olyckligt. Att bli sjuk veckan innan en operation är väldigt olyckligt. Men där är jag nu.

Jag fick ont i halsen i lördags efter jag kom hem från en lång cykeltur. 70 km med elcykel borde inte slå ut mig, men då måste jag ju redan haft ett virus i kroppen och bara väntat för ett tillfälle att växa. Men jag hade inga andra symptom, så efter en vilodag var jag ute igen, och halsen kändes bättre.

Smultronstället

Jag visste att kroppen inte var 100% men i brist på några riktiga tecken på att vara sjuk, fortsatte jag som vanligt. Jag cyklade till Övre Lillåsvallen i onsdags för att sedan gå upp Ånnfjället. Inte till toppen, det har jag gjort så det räcker, utan till mitt smultronställe vid foten av toppen.

Det var svettigt att gå upp. Mycket mer svettigt än det borde ha varit, med tanke på vädret. Så när jag satt där och fikade och kände efter kroppens signaler, kom jag fram att jag definitivt inte var frisk. Så då tänkte jag att gå tillbaka raka vägen, utan att behöva ta några fler höjdmeter. Men så var det det här med höstfärgerna… det såg väldigt fint ut när jag tittade upp på fjällsidan, och jag bestämde att gå till den närmaste fina färgfläcken. Men när jag var där, såg jag att det var ännu bättre lite högre upp. Och så fortsatte det. Tills jag plötsligt var vid Ånnfjällstjärnen. Så var det med den raka vägen.

Det var klart att jag inte var frisk när jag kom hem, och nästa morgon skulle jag ju åka till Östersunds sjukhus för att prata om operationen. Jag blev orolig hur det skulle påverka mötet med kirurgen och narkosläkaren, och det första jag frågade var förkylningen. Jag blev enormt lättad att höra att det är inget problem! Så allt gick bra med mötet, och jag blir opererad på onsdag om ingenting konstigt händer.

Operationen

Men jag vill inte vara sjuk när jag opereras. Jag vill ha alla mina krafter för att återhämta mig från operationen. Det är ”bara” ett litet snitt i halsen, så det är faktiskt inte det som gör mig orolig. Det är nedsövningen som jag tänker på. Jag får en tub i halsen och maskinen sköter andningen. Känns läskigt.

Och just det. Jag fick höra att skiktröntgenbilderna gav inget tydligt resultat, det går inte att se vilken av mina bisköldkörtlar är den som felar. Kanske alla av dem? Men de tar reda på det när de skär i mig. Jag är i alla fall i trygga händer – jag googlade lite om primär hyperparatyreoidism och hittade en artikel där de intervjuade Joakim Henning på Östersunds sjukhus. Det är han som ska operera mig!