Här är jag äntligen, i Ottsjö! Vistelsen i Björnen var ju alltid en temporär lösning i väntan på att lägenheten i Ottsjö bli ledig, så här jag ska jag stanna lite längre nu hoppas jag, efter sju månader i Rimforsa och fyra i Åre. Jag flyttade i måndags, sen dess har jag haft full upp med jobb och inte hunnit gå ut under ljusa timmar mer än att hämta post (numera har jag en postlåda, vilken lyx!) så jag verkligen såg fram emot helgen för att kunna gå ut för en längre tur.

Det finns ett stort myrområde nordväst från Ottsjö och jag räknade med att utsikten där är lika bra som på kalfjället. Vad jag hittade slog mina högt ställda förväntningar – det är helt makalöst fint. Man får fri sikt på nästan 360 grader som bäst, och de få grader som saknas spelar ingen roll för att just åt det hållet finns det inga fjäll att se.

Jag gick med snöskor (skidorna fortfarande i Östersund, åker dit i morgon) och det gick bra, det är inte så mycket snö men tillräckligt för att folk kan åka skidor och snöskoter så jag hade hela tiden spår att följa. Och det har varit kallt nog att myren har frusit. Det finns leder kors och tvärs och jag fick hålla koll på kartan, det är vinterled dit och sommarled hit och så finns det pistade skidspår som inte finns på kartan och andra stigar som folk har trampat. Med andra ord, det finns väldigt mycket att utforska och mitt hjärta slog volter av lycka när jag stod där på Platån och tittade runt. Varenda fjälltopp är ny för mig. Vilken känsla. Och vilken skillnad till hur det var i Ljusnedal där jag kunde stå på vilken topp som helst och se runt och konstatera att jag har gjort allt. Varje topp, nästan varje kulle, jag hade varit där. Alltså missförstå mig inte, klart att älskade – älskar – Funäsfjällen, det var bara det att jag saknade nya äventyr.

Och nu, vart jag än vänder blicken, så ser jag bara nya äventyr. Livet!