Jag fortsatte söderut och övernattade på Flatruet. Trots att det är mitt i sommaren och gott om andra husbilar gör jag gärna undantag för kalfjäll. Det är något särskilt med att få stanna natten där träden tar slut.

Det här är en kortare version av inlägget. Hela berättelsen finns att läsa på Patreon.

Nästa stopp blev området kring Stor-Mittåkläppen. De flesta som tar Mittåkläppsvägen siktar mot toppen eller våfflorna vid Djupdalsvallen, men mitt mål låg på den nordöstra sluttningen. Med hjälp av koordinater tog jag mig upp över fjällryggen och hittade gruvan, väl dold i den branta terrängen. Skrotstenshögen avslöjade platsen, liksom spår som väckte frågor om hur arbetet faktiskt gick till här uppe, långt innan vägar och maskiner fanns.

Trots att dokumentationen anger tenn såg jag tydliga tecken på koppar i berget. Det är sådana detaljer som gör dessa platser så intressanta, de lämnar utrymme för både tolkning och nya frågor.

När jag senare gick upp mot toppen av Stor-Mittåkläppen möttes jag av mängder av människor. Kontrasten var slående. Här stod folk tätt på ett välkänt utflyktsmål, helt ovetande om att ett bortglömt gruvhål låg bara en bit bort. Jag kände igen mig själv i dem. Det var så jag också började, innan jag började söka mig bortom lederna och de självklara stoppen.

Ett sista gruvhål besökte jag längs Gruvturen, bara hundra meter från leden men ändå nästan osynligt. Hålet var större än väntat och vattenfyllt, och nedanför blommade fjällnejlikan i rosa, ett tydligt tecken på koppar i marken.

Värmen och insekterna satte till slut stopp för vidare planer. Den ovanliga hettan gjorde fjällturer olämpliga och vissa besök fick helt enkelt vänta. Gruvspåren ligger kvar, och jag återvänder när förutsättningarna är bättre.

* * *

Fjällen här hemma är också min största inspirationskälla. Vissa motiv lever vidare som design i min webbshop!