Det är officiellt: bastu är en mirakelkur! Jag hade inte ont i fötterna när jag började vandringen på morgonen! Ett annat mirakel för morgonen var att det var vindstilla. Helt galet efter den blåsiga dagen i går.
Fantastiska moln över Pinacklarna vid Templet
Passet
Jag hade ursprungligen planerat att följa leden på norra sidan av Vaktklumpen, men ändrade mig när jag såg att vädret var så fint. Vaktklumpen skulle blockera vyn söderut, och norrut var utsikten ingenting vidare. Så jag tog samma genväg via Slottsdalen och passet mellan Lillsylen och Vaktklumpen, som jag gjorde tidigare i sommar. Och det var helt rätt! Nu äntligen efter tre dagars vandring kunde jag njuta av turen precis så mycket som jag borde ha njutit varje dag, så nu kändes det extra skönt!
Efter flera besök till Sylarna fick jag äntligen dessa snygga moln över Storsylen
Jag hade för mig att det var lätt att gå utför från passet, men minnet svek mig. Jag tror att jag gillade vandringen så mycket förra gången att jag helt glömde hur stenig terrängen var. Så det tog en lång tid att ta mig ner, särskilt efter jag kämpade med två bäckar som jag tyckte hade mer vatten nu än förra gången. Fast förra gången hade jag gått längre ned, idag höll jag mig på en högre höjd då jag ville undvika en blöt äng.
Vidvinkel
Jag hade med mig två objektiv och en liten Gorillapod plus ND filter i fall jag skulle hitta några trevliga vattenfall att fota. Visst hade jag sett flera vattenfall under dagarna, men ville inte fota dem av olika anledningar. Vidvinkeln och Gorillapoden vägde bara några hundra gram, men det var ändå lite tråkigt att inte ha använt dem. Dead weight!
En liten tjärn i passet mellan Lillsylen och Vaktklumpen
Så när jag såg de vindstilla vattenpölarna, behövde jag en vidvinkel för att fånga in hela pölen. Jag har inte fotat mycket med vidvinkel i sommar, så det var väldigt kul att byta objektiv och använda vidvinkel nu!
Utsikt mot Norge från passet
En tablett
Ungefär halvvägs kände jag att jag hade ont i fötterna igen. Nu tog jag äntligen en värktablett – den enda jag hade. Jag vet. En värktablett för fyra dagars vandring. Men jag har ju aldrig ont mer än lite spänningshuvudvärk som försvinner med en tablett och kommer inte tillbaka. Att jag skulle få ont i en annan kroppsdel var liksom inte på kartan. Och ja, nästa gång har jag med hela apoteket… Hursomhelst, antingen funkade tabletten eller också blev jag van (som i går), men det var inte särskilt besvärligt efter det.
Gorillapod
Efter jag vadat över ån som kommer från Syltjønna, satt jag ned för att äta lunch. Under tiden som jag satt där, tittade jag på forsen och insåg att det faktiskt var en färdig komposition exakt där jag satt. Så då tog jag ut Gorillapoden och fick en lång exponering med lite ljus på Storsylen! Och det var precis i rätt tid, för strax efter jag tagit bilden tog molnen över.
Ån från SyltjønnaLjuset hjälpte mig att se vilket massivt massiv Skardsfjella är
Fyra dagar i fjällen
Egentligen borde man aldrig förvänta sig att en vandringstur blir exakt som planerat. Det där regnet jag upplevde den första dagen fanns inte med i väderprognosen när jag spikade datumet (vilket jag gjorde i torsdags, dvs bara två dagar innan). Förutom det hade jag faktiskt tur med vädret, visst var det en grå dag men annars när det regnade, var jag nära till skydd också. Egentligen den enda anledningen att jag inte kunde njuta av turen lika mycket som jag hade hoppats på var att jag hade så förbaskat mycket ont i fötterna.
Det har aldrig hänt förut, så är detta en engångsföreteelse eller borde jag räkna med att det händer igen? Problemet började ju redan på den första dagen, så då borde det kunna dyka upp på mina dagsturer också. Vilket inte hänt. Inte ens på Kebnekaise. Den enda skillnaden till allt annat jag gjort under sommaren är att packningen var lite tyngre, men ändå… den var inte så mycket tyngre. Min dagsäck är ungefär 5 kg (om jag har två kameror/objektiv), och ryggsäcken på denna tur började på 9 kg och slutade på 7 kg. Så det är inga stora vikter vi pratar om. Men om det inte har med vikten att göra, varför har jag då inte ont så fort jag släpper ryggsäcken?
Slutsatsen är att just nu är jag inte så pepp på att vandra alls. Det är cykel som gäller de närmaste dagarna! Men lusten för att komma upp få fjället säkert ökar när höstfärgerna tar över, så mina vandringsdagar är på intet sätt räknade än!
Lämna ett svar