Jag har varit så inställd på att göra toppturer hela sommaren att begreppet ”vandring” började få ny innebörd. Så efter min 50:e ”60 toppar” topp bestämde jag att gå en tur på platten. Såvida fjällen nånsin kan beskrivas som platt!
Jag har velat att gå sträckan Helags-Gåsen i många år, så det var givet att jag skulle göra den nu. Frågan var bara hur jag bygger upp en tur runt den, och till slut bestämde att gå från Nedalshytta i Norge till Helags fjällstation, sedan Gåsen och Sylarna och tillbaka till Nedalshytta. Tre nätter, fyra dagar, den längsta soloturen jag nånsin gjort faktiskt!
Regn och mer regn
Det började dåligt. Det regnade i går, och det regnade i natt, och det regnade när jag åkte till Nedalshytta. Jag kollade varje vattendrag och såg hur det forsade. Vattendrag som säkert tidigare var helt torra. Och jag visste att leden till Ekorrpasset går över flera bäckar. För att inte tala om leden mellan Helags och Gåsen, där det finns ett par åar.
När jag lyckades att övertyga mig själv att det skulle gå bra, fanns ju det här regnet kvar. Jag hade hoppats på att fota några fina bilder, men med regn och låga moln blir det ingenting. Så då fick jag ställa om förväntningarna, det skulle bli en häftig upplevelse om inget annat!
Blött
Jag hade funderat på att göra turen i mina Lundhags-kängor, men till slut valde de lätta och sköna Salomon-skor som jag vandrat i hela sommaren. Jag behövde testa hur det funkar i lite kallare och blötare väder, och litade på att fötterna skulle hålla sig varma trots blötan. Men det betyder inte att jag ville ha blöta skor, så när jag kom till den första bäcken efter bara 100 meter från Nedalshytta, fick jag konstatera till min stora skräck att jag inte skulle kunna ta mig torrskodda över. Så då var det bara att byta till foppatofflorna som jag hade med. Vilket inte heller det var kul, jag fick slita av regnskyddet, dra ut tofflorna, byta skor, vada, byta skor, stoppa in tofflorna (med lite våld) i det trånga utrymmet i ryggsäcken, och på med regnskyddet. Det tog mig 10 minuter att gå de första 100 meterna. Det skulle bli en lång dag…
Efter att två gånger till bytt skor för att ta mig över bäckar, kapitulerade jag mig till blötan. Vid den sista stora bäcken innan Ekorrpasset gick jag bara genom som det var, och det visade sig att jag hade rätt om varma fötter trots vädret. De frös inte alls, men i och med att det var så blött på marken och det var ganska kallt i luften, blev skorna inte torra lika fort som tidigare på sommaren. Men det var heller inte något problem.
Problemet med vattendrag
Att komma över vattendrag genom att hoppa från sten till sten i sig borde inte vara omöjligt. Jag har testat hoppa utan fart på gymmet och lätt skulle fixa dessa avstånd. Men att hoppa över iskallt forsande vatten med ryggsäcken är ett ljusår från att hoppa på gymmet. Min högkänsliga hjärna fyrade på alla cylindrar för att hitta på varje möjligt scenario på hur det skulle gå fel, och oftast var det rädslan för hala och rörliga stenar som ställde till det i mitt huvud. Alla ni som har mentala spärrar vet hur det påverkar den fysiska prestationen. Så då var det enda jag kunde göra att vada, och även då kolla noga var jag skulle gå. Inte för strömt, inte för djupt. Vilket i sig är helt rätt, men nu pratar vi om vatten som inte ens räcker till knäet. Så det är lite jobbigt att till och med små bäckar blir så komplicerade för mig, men då å andra sidan – är man ute ensam, är det bra att ha marginaler på sin sida. Och jag lovar att jag hade gigantiska marginaler!
Kan själv
Det var inte många andra personer som började åt samma håll. Två äldre norska herrar och en grupp på åtta norrmän. Alla frågade mig om jag var ute ensam – japp det var jag. En man i den stora gruppen tyckte att det såg lite tveksamt ut när jag bytte till mina tofflor vid en bäck och skojade att han skulle bära mig på ryggen vid nästa bäck. Och när jag kom till nästa bäck, visst hängde han kvar där och kollade hur det går för mig! Tack, men kan själv. Visade tummen upp och gick i vattnet.
Från Ekorrpasset till Miesehketjahke
Ett stort frågetecken när jag planerade turen var sträckan mellan Ekorrpasset och Miesehketjahkes raststuga. Det är bara markerat som vinterled, så jag studerade satellitbilder en lång stund för att försäkra mig att det inte fanns några större problem att gå oledat. Men när jag väl gick från Ekorrpasset, hittade jag en liten stig som var lätt att följa. Och precis som jag hade sett i satellitbilderna, så fanns det inga problem. Det var faktiskt mycket lättare att gå här än från Nedalshytta till Ekorrpasset!
Jag hade tänkt att fika vid Miesehketjahke, men eftersom jag kom från ”fel” håll, var det inte så lätt att komma fram. Min genväg blev än en gång en senväg och när jag insåg att jag skulle behöva gå runt en liten tjärn, struntade jag i det hela och bara tog fram lite nötter att knapra på när jag gick.
Fötterna
Efter Miesehketjahke började jag få stora problem med fötterna. Som jag sade tidigare, mina skor har aldrig givit mig några problem, men nu hade jag väldigt mycket ont på ovansidan av foten, på båda fötterna. Först tänkte jag att snören satt för hårt och släppte dem lite, men jag kan ju inte ha dem helt lösa för då blir det ostadigt. Men det hjälpte lite i varje fall, vilket fick mig att fundera om det var möjligt att snören blev för tighta när de torkade av, vilket de gjort nu när solen hade kommit fram.
Den långa dagen
Att gå från Nedalshytta hade en nackdel – det blev en lång sträcka. Men jag har gått långa sträckor tidigare, så jag såg det inte som ett problem på förhand. Inte tills nu när jag hade så ont i fötterna. Jag slutade att helt bry mig om huruvida mina fötter skulle vara varma eller kalla eller torra eller blöta, så jag plaskade rakt genom varje bäck. Och kollade Polar-klockan och försökte att räkna ut hur långt kvar jag hade till fjällstationen. Helags fjällstation är lite lurig, den syns inte tills du är nästan framme när du kommer från öst eller väst.
Jag var trött när jag äntligen kom fram, men tröttheten satt lite mer i huvudet än i kroppen. Det är slitsamt att ha ont, och än värre, inte veta vad det beror på och hur det kommer att kännas i morgon.
Tyskarna
Hur ont jag än hade, så finns det alltid någon som har det värre. Jag delade rum med ett par unga tyskar, som jag passerat strax innan fjällstationen. De hade övernattat i tält vid Sylarna, och tältet hade läckt. Och packningen var blytung, vilket gav stora problem för tjejen. Jag såg hur de stannade titt som tätt tills jag gick om dem, och undrade lite hur det låg till. Så nu skulle de sova inomhus medan tältet fick torka. Killen var optimistisk att han hade hittat en lösning till läckan!
Jag fick ett hum om varför deras packningar var så tunga när de spred ut innehållet. Killen pratade om att ha mer pasta än de orkar äta, men jag tror att de mångtaliga tyska rågbrödspaketen vägde mer…
Dagens tur
- Avstånd: 26,4 km
- Tid: 9 timmar 15 minuter
- Snitthastighet (utan fikapauser): 20 min/km
- Bestigning: 640 m
Lämna ett svar