Jag upptäckte att min ork var som ett batteri som hade blivit urladdat för många gånger. Jag kan inte längre återhämta mig fullt ut, utan energinivån går sakta ner. Orsaken – en av dem i alla fall – är en livslång maskering av mina autistiska drag. Jag kan bara undra om jag hade kunnat undvika utmattningen om jag förstått tidigare att jag hade gått en kamp som jag omöjligen kunde vinna.

För att spara krafterna släppte jag alla måsten. Jag släppte också sociala medier, för det är det sociala i synnerhet som belastar mig. Jag behövde få vara mig själv, inte maskera eller försöka förstå de sociala spelreglerna.

När jag inte längre ställde några krav på mig själv kände jag en ny slags frihet. Det kan låta märkligt, men jag fick kärleken till fjällen tillbaka. Egentligen har jag aldrig förlorat den, men under åren hade jag lagt så många “måsten” på den att relationen inte längre var den livsbejakande glöd den brukade vara.

Följ mig på Patreon för att läsa hela inlägget gratis! Där delar jag regelbundet ärliga och autentiska berättelser om fjäll, vanlife och livet med autistisk utmattning.