I Messlingen-trakten finns tio raviner. Under flera år besökte jag dem metodiskt, tills fjälltopparna tog över och den sista ravinen blev kvar som en vit fläck på kartan. Gravargraven. I elva år har den legat där, oupplevd, trots att jag rört mig i området mer än de flesta.

Det var inte ointresse som höll mig borta, utan osäkerhet. Ravinen ligger avsides, det finns i princip ingen information om den och frågorna blev till slut fler än svaren. För mig är fakta och förberedelser ett sätt att hantera rädsla och här saknades båda. Men när jag bestämde mig för att tillbringa sommaren i hemmafjällen behövde jag nya mål. Gravargraven var ett självklart sådant.

Jag tog mig via Särvsjö till Hållvallen, längre än de flesta husbilar når, parkerade där vägen tog slut och fortsatte till fots. Marken var blöt efter regn och det stod snabbt klart att torra fötter var uteslutet. Jag följde fyrhjulingsspår genom skogen och lämnade dem efter några kilometer för att gå över platån Smolet, ett öppet och oväntat vackert område med fjällbjörkar och vid utsikt.

Efter elva års väntan fick jag till slut syn på Gravargraven. Ravinen är omkring två kilometer lång och ungefär 40 meter djup, större än alla andra i området. Jag nådde kanten från öster, såg Gravarbäcken längst ner och klippväggarna på andra sidan. Det räckte. Att gå runt hela ravinen hade inneburit mer stress än jag var beredd att ta just då.

Tillbakavägen gick över samma blöta marker, genom Smolet och ner mot Hållvallen igen. Regnskurar drog förbi på håll, ljuset växlade och fotomotiven avlöste varandra. När jag till slut rullade därifrån var känslan tydlig: jag var inte bara nöjd – jag var stolt.

Gravargraven var den sista stora vita fläcken på min karta över västra Härjedalsfjällen. Nu finns den inte längre.

På Patreon finns hela berättelsen, med fler bilder, vägval och detaljer från turen till Gravargraven. Jag har också skapat en liten film om turen, finns längst ner.

Har du aldrig hört om Patreon? Läs här!