(Skrivet 11 juli 2024, trots inläggets datum.)
Den här är den svåraste texten jag någonsin har skrivit. Det efter att ha skrivit en hel bok och över 2000 inlägg på bloggen.
Ljud(över)känslighet har jag nämnt flera gånger på bloggen. Jag har alltid trott att det har någonting att göra med att jag är en högkänslig person (HSP). Men hör och häpna. Det är jag inte!
Jag genomgick en grundlig utredning nu under våren hos neuropsykiatriska i Östersund och det visade sig att min ljudkänslighet, tillsammans med övrig sensorisk känslighet, är ett autistiskt drag! En annan sak som psykologen kom fram till är att jag har neurotiska personlighetsdrag. I klarspråk: jag är en neurotisk kvinna. Jag vet att “neurotisk” används i negativ bemärkelse för att beskriva någon. I mitt fall stämmer det. Jag är neurotisk, punkt slut.
Varken autistiska drag eller neurotiska personlighetsdrag är en diagnos. De bara beskriver hur jag fungerar. Helt utan diagnos blev jag dock inte, och det här som den här texten blir svår att skriva.
Jag lider av måttlig depression.
Meningslöst
För 10 år sedan hade jag en period med nedstämdhet. Jag hade förlorat hoppet, det var ingen mening med någonting. Jag trodde att jag kom över den episoden, men nu i backspegeln inser jag att jag helt enkelt lärde mig leva med meningslösheten. Den blev en del av mig. Sedan dess har jag flera gånger varit olycklig, men aldrig slog det mig att det skulle handla om depression. Jag tänkte bara att det är någonting som är fel och funderade på hur jag åtgärdar felet.
Jag flyttade till fjällen. Jag sade upp mig. Jag startade eget. Jag flyttade om och om igen. Jag gick ner i arbetstimmar när belastningen blev för stor. Till slut flyttade jag in i husbilen.
Jag förstod aldrig att jag har ett blödande sår. Allt jag har gjort är att sätta plåster utan att se att såret blöder. Nu har jag inga plåster kvar och jag blöder ut. Jag är trött in i märgen, en trötthet som god nattsömn inte kan bota.
Jag kan inte med egna medel ta mig upp från det här svarta hålet som jag har hamnat i. Jag är så desperat att jag till och med accepterat att jag behöver medicin. Efter att hela livet i möjligaste mån undvikit läkemedel.
Jag ska också, för första gången i mitt liv (!), bli sjukskriven. Jag orkar helt enkelt inte med någonting som kräver så mycket fokus som översättning. Jag orkar inte med det mesta. När allt känns så meningslöst är tröskeln skyhög.
Life goes on
Jag hade som det stora målet under sommaren att göra alla toppar över 1 400 meter i Jämtland, men nu undrar jag om jag mäktar med det. Min fysik har också tagit stryk, jag ser en märkbar förändring under de senaste veckorna. Det kan göra mer skada än nytta om jag envist fortsätter anstränga mig. Med det sagt så rekommenderade psykologen att jag gör saker som tidigare varit betydelsefulla för mig. Som vandring och bloggen. Så här är jag.
Allt detta har jag mörkat i tidigare inlägg. Jag har inte velat säga någonting innan jag pratar med läkaren. Jag har inte velat säga någonting när jag inte själv vet var jag står, det har varit omtumlande att se depressionen i vitögat.
Jag kan inte låta bli att undra om det skulle vara annorlunda om jag hade vetat om mina autistiska drag tidigare. Jag skulle ha kunnat hitta strategier för att förebygga problem. I stället har jag ansträngt mig för att vara neurotypisk. Jag har fått höra att “det är vanliga ljud, de ska man tåla”. Men jag tål inte. Jag. Tål. Inte. Ljud. Det är en känslighet som inte går att bota. Det är inte som en allergi där du gradvis utsätter dig för allergenet för att öka toleransen. Mitt enda försvar mot ljud är att inte höra ljud. Hur mycket av min trötthet beror på livslång ansträngning, helt i förgäves?
Framtiden
Hur går jag då framåt? Det kan ta upp till två veckor innan medicinen ger effekt. Om den ger effekt. Under tiden fortsätter jag med att göra det jag orkar. Jag fortsätter att visa god min här på bloggen och på sociala medier. Onödigt att sprida mitt dåliga mående. Jag kan dock i förbifarten nämna det i inläggen. Bloggen är ju trots allt också min dagbok.
Men bloggen publicerar jag för dig, läsaren. Jag undrar om jag kan be dig om en sak? Jag förstår att alla har ont om tid, men jag skulle uppskatta så väldigt mycket om du kan stanna för några sekunder och skriva en rad i kommentarerna. Bara säg hej, behöver inte säga mer. Så jag vet att mina ord inte försvinner i cyberrymden, så att bloggen inte är en ytterligare sak i mitt liv som tar mer än den ger.
Du anar inte hur stor betydelse ett litet ord kan ha!
* * *
Till sist. Jag vill inte vara en klyscha som säger att låtskrivare säger det bättre än jag själv. Men jag undrar vad Delta Goodrem har gått igenom. Keep Climbing är 100 % jag. Hundra procent. Lyssna så förstår du hur jag känner.
Lämna ett svar