Mitt stora glaciärprojekt handlar om betydligt mer än att bara jaga vackra vyer i rätt ljus, det handlar om ren dokumentation. Under en stundtals väldigt blöt vandring över Vargtjärnsstötens rygg fick jag äntligen fri sikt mot Helagsglaciären. Men det jag såg bekräftade mina värsta misstankar: nästan all vintersnö är redan borta, och den mörka glaciärisen ligger blottad på flera ställen. Det är djupt oroande så här tidigt på sommaren, eftersom den mörka isen absorberar solens värme istället för att reflektera bort den.

För att sätta mina egna observationer i ett större sammanhang har jag djupdykt i historiska mätdata från SMHI:s station i Ljungdalen. Genom att analysera det genomsnittliga snödjupet den 15:e i varje månad från mätstarten 1947 fram till 2018, framträder en skrämmande trend. Vintrarna i västra Härjedalsfjällen har krympt drastiskt i båda ändar, och snötäcket har tunnats ut avsevärt:

• November: -13,2 cm
• December: -10,7 cm
• Januari: -8,2 cm
• Februari: -5,0 cm
• Mars: -3,4 cm
• April: -19,2 cm
• Maj: -20,3 cm

Det är framförallt siffrorna för april och maj som kastar ett tydligt ljus över varför Helagsglaciären blottas så tidigt på säsongen. Barmarksperioden blir längre, och glaciärernas massbalans blir alltmer negativ.

I det här inlägget tar jag med dig på en vandring genom Lill-Kesudalens myrmarker och envisa dvärgbjörksris, förbi historiska gruvhål och blommande ängsnycklar. Men framför allt är det ett inlägg om de hårda och kalla fakta som visar att Helagsglaciären går en extremt tuff sommar till mötes, och varför det här dokumentationsprojektet behövs nu mer än någonsin.

Hela inlägget finns på min Patreon. Som prenumerant får du exklusiv tillgång till mitt stora glaciärprojekt!