Jag har ofta skrivit om mitt problem att ha svårt med att hitta sällskap för mina turer. Det sätter gränser till mina planer, och det finns många saker som jag skulle kunna göra om jag hade sällskap. Ensam vågar jag inte. Eller den andra sidan av mynten, ensam skulle det bara vara dumt – det finns ju en verklig säkerhetsfaktor att ta till hänsyn, så min HSP-hjärna faktiskt har rätt ibland när den flaggar för risk.

Gissa hur glad jag blev när jag fick sällskap den här helgen! Vår plan var att åka från Tossåsen till Lunndörrsstugan. Jag gjorde turen på sommaren 2017 och tyckte att det var fantastiskt fint, så naturligtvis ville jag uppleva dörren på vintern också.

Nu hade vi lite otur i.o.m. att det var väldigt blåsigt. Inte storm, men inte så mycket lättare heller. Det som räddade planen var att det var nollgradigt och uppehåll, så om vi bara slapp att åka i motvind, skulle det gå. Så på morgonen hade jag ryggsäcken packad och turskidorna i bilen, det var bara att åka iväg på ett äventyr!

Flatruetvägen

Det började mindre lovande. Det finns en skylt i början på Mittådalsvägen som varnar om Flatruetvägen är stängd. Och nu var blinkljusen på – vägen är stängd! Det skulle vara nästan 20 mil att åka till Tossåsen om jag inte kan ta raka vägen via Flatruet och Ljungdalen, och det skulle ta så lång tid att hela planen havererar. Men jag tyckte att det var konstigt att ha vägen stängd idag, det är ju varken storm eller snöfall. Vägen har varit öppen i mycket sämre förhållanden än idag. Så jag åkte till Mittådalen ändå för att se själv. Och visst, bommen var uppe, vilken lättnad!

Skavsår

Inledningsvis från Tossåsen hade vi motvind, men inte till den graden att det var besvärligt. Som sagt, det var fint annars, solen gassade på, och det kändes bra. Det som kändes mindre bra var skavsåren som var gång. Jag fattade inte varför, jag har ju gjort en lång tur i dessa turpjäxor tidigare utan problem. Men nu hade jag inte sån tur, så vi stannade och jag satte på Compeed på bägge fötter och bytte strumpor. Det hjälpte med vänstra foten, men inte den högra, det kände jag på en gång när vi fortsatte turen. Men jag är van, jag har lidit av skavsåren sedan jag började åka skidor för över 10 år sedan.

Go/no go

När vi vände norrut för att ta oss in till dörren, fick vinden en helt ny styrka och den blåste mest emot oss dessutom. Det var inte helt problemfritt att åka, lite uppför dessutom, men vi krigade på och var ganska lättade att komma fram till raststugan. Där fick vi kolla läget – ska vi vända eller fortsätta? Jag kollade fötterna, såg att det var en stor röd cirkel under plåstret, så jag hade faktiskt fått en blåsa efter det att jag satte dit plåstret. Fantastiskt. Men som sagt, jag är van. Inte ska jag låta ett skavsår att stoppa mig. Min kompis hade ont i hälsenan men tyckte heller inte att det var en show-stopper, så vi bestämde oss att fortsätta.

Vinden är väldigt lynnig i dalen. Den studsar mellan ”väggarna”, så vi fick vara uppmärksamma var vindpustarna kom från för att stå emot. Ibland var medvinden så stark att den drev oss framåt som segelbåtar, ibland var det motvind som tryckte oss bakåt i stället och knockade oss omkull. Det hjälpte inte ens att luta emot vinden, skidorna glider ju!

Borta med vinden

En gång när det kom stark medvind, gick det så fort att jag blev rädd och nästan fick panik. Jag började bromsa för att sakta ner farten och kunde bara hoppas på att det inte fanns en snödriva eller bar fläck där skidan skulle fastna, då skulle jag göra en väldigt oskön volt framåt. I slutet av den lilla åkturen hade jag 168 i puls, vilket var den högsta pulsen under dagen. Kroppen sprutade av adrenalin och jag fick stå där en bra stund innan jag slutade att skaka. Jag fattar inte att jag stod på benen!

Min kompis hade börjat bromsa tidigare när vindpusten kom, så hon hade faktiskt stannat kvar och tittat på mig som rusade iväg. Jag skulle alltså betala bra pengar att ha sett mig själv… nu på efterhand kan man skratta åt det, det gick ju bra!

Jag räknade ut från färddatan i PolarFlow att vindpusten drev mig 370 m i 35-44 km/t (svårt att säga exakt, då klockan var ställd in på en lägre noggrannhet). Det skulle ha gått längre och fortare om jag inte bromsat! Sådana där hastigheter får jag vanligtvis bara i utförsbackar på längdskidor.

Lunndörrsstugan

Det började snöa när vi närmade oss Lunndörrsstugan. Jag hade sett fram emot att mysa i stugan i lugn och ro, men det blev nånting helt annat – stugan var överbelagt! Eftersom vi hade en hund med oss, placerades vi i hundrummet tillsammans med fem andra tjejer. Hundrummet har sex sängar… tanken var att ett systerpar skulle dela säng, men det slutade med att ena tjejen sov på golvet. Min kompis och jag fick egna sängar, som jag räknar som lyx efter omständigheter! Det blev en trevlig kväll trots allt, och vi var väldigt nöjda med dagen!