Serra da Estrela har överträffat alla mina förväntningar så visst ska jag göra en ny tur, denna gång till Alto da Pedrice (1 758 möh). Men innan dess har jag annat för mig – som att fota i morgonljuset.

Morgon

Det är röda moln i horisonten på morgonen, men tyvärr innebär molnen också att det inte blir något fint ljus att prata om. På andra sidan har jag fullmånen, men även där finns det slöjmoln. Jag fotar ändå, för bergen ser ganska fina ut i skymningsljuset.

Det har börjat blåsa så särskilt varmt är det inte när jag står ute, skönt att komma in i den varma bilen. Jag börjar med frukost, men mitt i bestyren går jag ut igen för att fota mer när det mot förmodan blir lite solljus. När jag vänder mig för att gå tillbaka till bilen ser jag att lager-på-lager-effekten är fantastiskt fin i motljuset, med gula moln ovanför bergen. Jag zoomar in på bergen, det blir landskapsfoto med 600 mm och jag gillar resultatet.

Kaffet och gröten har hunnit svalna under tiden som jag varit ute. Ljummet kaffe är inte roligt, men desto roligare att kolla bilderna.

Alto da Pedrice

Jag går på tur på eftermiddagen, utan några större förhoppningar om fina fotomöjligheter. Ljuset är ännu tråkigare än i går. Slöjmolnen är tjockare och himlen är blek. Men det är trevligt att gå. Jag går först till en utsiktsplattform och läser infotavlan, får veta att det är glaciären som format mycket av det landskap som jag har framför mig. Sedan går jag upp till den första lilla toppen som är som Poios Brancos i miniformat, men jag klarar mig utan scrambling.

Jag genar till vandringsleden. Det innebär några hundra meter genom harrisbuskarna. Lite som att gå genom dvärgbjörk med den stora skillnaden att dessa buskar glider lätt på byxbenen och mellan buskarna är marken mest hård packad sand, vilket gör det lätt att gå även om jag inte ser marken alla gånger såsom buskarna växer.

Det är ungefär en kilometer kvar till toppen, Alto da Pedrice på 1 758 möh. Det är lätt att gå, även om leden går genom dessa buskar, men lutningen är knappast märkbar. På toppen finns ett stort stenröse i stället för den där vita proppsäkringen som jag sett på de föregående topparna. Det känns dock som att stenröset inte ligger på den högsta punkten och jag kollar kartan för att bekräfta att det stämmer. Jag går runt tills jag är säker på att jag trampat på den högsta punkten, det finns verkligen inga markeringar här utöver det stora stenröset. Märkligt, kan tyckas.

Toppen är flack så jag går bort en bit för att få en utsikt västerut. Det är ganska kallt nu, definitivt färre grader än i går och så vind på det. Tanken var att jag skulle sitta här och vänta på att se vad som händer med solen, men det är inte alls trevligt och jag börjar frysa. Hade gärna ha tagit ett lager till, men så smart var jag inte. Trodde att det bara var vinden, annars samma som i går när jag gick i t-shirt. Jag knäpper några kort och går tillbaka. Fotar minipåskliljor och spansk ljung, som snart börjar blomma. Hoppas jag ser den i Spanien, för den kan bli ganska häftig som det ser ut.

Torre

Nästa dag åker jag tillbaka till Torre. Jag har gjort turer tre dagar i rad nu så idag tar jag det lugnt, sitter i bilen så att jag kan se utsikten bara jag lyfter blicken. Jag väntar på att någonting skulle hända med ljuset, men dessa dumma slöjmoln vägrar att skingras och ljuset är urtrist. Jag går ut ändå för en liten sväng och fotar mer av denna lagereffekt som jag blivit så förtjust i.

När jag åker därifrån ser jag att liften är i gång! Det var otippat. Men folk verkar gilla det, det är kö till liften och alla parkeringsplatserna är fulla. Det finns ett tiotal bussar. Brist på snö verkar inte dämpa entusiasmen.

Det är dags för mig att lämna Serra da Estrela, lämna Portugal faktiskt. Jag kör en bit mot Covilhã och stannar på en utsiktsplats som bjuder på utsikt just mot staden Covilhã. På morgonen går jag en kort promenad till en liten topp. Eller topp och topp… den högsta punkten på åsen.

Castelo Mendo

Det är lite vemodigt att lämna Portugal, men nya äventyr väntar på andra sidan gränsen. Den sista platsen där jag övernattar i Portugal är en liten medeltida by som heter Castelo Mendo. Jag överraskar mig själv genom att gå en promenad genom byn, jag brukar ju inte bry mig om byar och städer. Det var väl… okej. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka om byn. Den är gammal, typ? Om den så är charmig, mysig, pittoresk, vacker, idyllisk, whatever, det låter jag andra tycka till om.

Men det finns mäktiga hamlade träd utanför murarna. De uppskattade jag. Och i morgon åker jag till Spanien.