Jag besökte Åsnens nationalpark förra helgen. Det att jag inte brytt mig om att skriva om det tills nu säger väl allt om besöket. Viktigaste var att ha det gjort. Grejen är att allt i Åsnen påminde mig om Finland. När jag stod vid stranden hade jag lika gärna kunnat stå framför barndomens sommarstuga vid sjön Saimen. Det enda som skvallrade om södra Sverige var variationen av lövträd.

Jag vet att det låter nedsättande. Att vara besviken när någonting påminner mig om Finland. Men hur mycket bilder från Finland har ni sett på den här bloggen? Försvinnande få, särskilt med tanke på att jag besöker Finland varje år. Det tråkiga faktumet är att mitt gamla hemland inspirerar mig inte alls, det gör ont i min blåvita själ att säga det men jag kan inte låtsas om annat. Jag skulle inte göra det där enda besöket per år om inte min pappa och syster bodde där. Jag har blivit svensk och jag älskar Sverige. Och framför allt, jag älskar fjällen. Och där är svaret. Fjällen.

Bekant

När jag flyttade till Östergötland, började jag med att systematiskt besöka naturreservat för att upptäcka vad Östergötland har att bjuda på. Varje ställe jag besökte mig påminde mig om Hälsingland (där jag bodde i 15 år) eller Finland. Eller så jämförde jag dem med fjällen. Ni har kanske inte tänkt på det, men så värst mycket naturreservat har de inte blivit de senaste månaderna här på bloggen. Jag helt enkelt tappade suget. Jag kunde inte stå ut med ett till naturreservat med ”urskogsliknande skog”. Har du sett en så har du sett dem alla. Jag vill inte förminska naturreservat på något sätt, de är ju väldigt viktiga för naturskydd, detta är bara en personlig reflektion. Till sist i Åsnens nationalpark fick jag insikten som förklarade varför skogen inte var min miljö.

Fyrkantigt

Som naturälskare borde jag ju stortrivas i skogen och det är vad jag säger också om någon frågar. Men jag säger det för det är ju vad man ska säga, eller hur? I Åsnens skogar förstod jag – skogen är för mycket för mig. För mycket intryck för min HSP hjärna. Det blir kaos, jag kan inte urskilja detaljer. Och där har vi förklaringen till att jag älskar fjällen. Det är öppet, inget kaos, ingenting som överbelastar mina sinnen. Jag kan andas fritt. Kaos i skogen, frihet i fjällen, det är två sidor av samma mynt. I skogen känner jag mig som en fyrkantig kloss som någon försöker att banka i ett runt hål. Med det sagt så menar jag inte att jag ogillar skog, överhuvudtaget inte, men det finns miljöer där jag trivs bättre. Varför ska då försöka att anpassa mig till den östergötska miljön, tvinga mig att vara något jag inte är?

Jag visste redan innan jag flyttade hit att jag skulle sakna fjällen, men trodde att upptäckarglädjen skulle överväga saknaden, det fanns ju så mycket att se. Efter alla dessa insikter och väldigt mycket självgranskning förstod jag till sist att jag hade helt och hållet lämnat mitt hjärta och min inspiration kvar i fjällen.

I have not failed. I’ve just found 10,000 ways that won’t work. -Thomas Edison

Allt som händer i livet är lärdomar, livet är en process. Att flytta hit var ett nödvändigt steg för att lära vad det är som är viktigt för mig. Jag gjorde ett val utifrån fakta och känslor jag hade i fjol, men nu har jag nya insikter. Min kärlek till fjällen är större än någonting annat i mitt liv och för varje år tror jag mer och mer på att om det är någonting som är viktigt för dig, ska du satsa 100 % det. Önska inte att du skulle kunna göra någonting, utan gör det. Livet är till för att upplevas.

I början av augusti flyttar jag till Åre.

~ ~ ~ ~ ~