Det här kan vara den tyngsta texten jag har skrivit.

Jag funderade länge på om jag verkligen skulle publicera det här, men till slut kom jag fram till att även mörkret är en del av livet.

Allt som händer oss, både gott och ont, sätter sina spår. Det är framför allt det svåra som tvingar fram pauser och eftertanke. Det positiva är en bekräftelse på att vi är på rätt väg, men motgångarna blir till prövningar som lär oss vilka vi egentligen är.

Det var den tanken som gjorde att jag valde att publicera. Någonting gott kan spira även mitt i mörkret.

Tidigare skrev jag om att min pappa gick bort i januari. Det var inte oväntat, jag hade på sätt och vis accepterat att han var borta på grund av hans svåra Alzheimers.

Alzheimer var ett ämne som jag och min äldsta vän ofta pratade om. Hennes mamma hade också haft den grymma sjukdomen, så hon visste vad jag gick igenom.

Förra veckan fick hon veta att även hennes syster hade drabbats. Hon var förtvivlad för systerns skull, men också för egen del, då risken var stor att även hon skulle drabbas i sinom tid. Vi pratade i fredags, ett samtal som för mig lät som hundratals samtal vi haft under åren.

I lördags när jag kollade Facebook såg jag förvirrade uppdateringar från henne. De sista inläggen handlade om att hon ringt 112 och förts till sjukhus med ambulans. Jag försökte nå henne för att fråga vad som hänt, men fick inget svar. På kvällen fick jag kontakt med en av hennes andra vänner som bekräftade det jag redan befarat: hon hade avlidit.

Min vän hade fått många smällar under livets gång, men förlorade sällan sin positivism. Hon var alltid redo att lyssna, hade alltid uppmuntrande ord när jag tvekade. Hon var en högkänslig extrovert som reagerade på det känslomässiga planet, men tvingades för det mesta sitta ensam hemma på grund av både fysiska och ekonomiska begränsningar.

Nu i efterhand förstår jag att hennes sätt att kontakta mig och fråga hur jag mådde handlade lika mycket om att hon själv behövde någon att prata med. Jag kan erkänna att jag inte är världens bästa kompis, eftersom det så sällan är jag som söker kontakt. Men å andra sidan tror jag att alla som är min vän accepterar mig som jag är. Jag kan helt enkelt inte vara vän med någon som kräver mer energi av mig än jag har att ge. Det visste hon. Hon visste också att hon bara behövde fråga så skulle jag hjälpa till.

Jag har tänkt mycket på hennes sista, virriga inlägg. Om jag hade sett dem i fredags kanske jag hade kunnat ringa och övertala henne att inte ge upp. Jag har också funderat på vårt sista samtal och undrat om jag missat något. Men nej. Jag kan se mig själv i spegeln med vetskapen om att det inte fanns någonting som signalerade att hennes bägare höll på att rinna över.

Allt som kvarstår är saknad. Min äldsta vän är borta. Min pappa är borta.

Vi finns här i livet som självständiga varelser, men vi lever också i våra medmänniskors tankar och hjärtan. För varje människa vi förlorar minskar också vårt eget avtryck i världen, men samtidigt bär vi med oss minnet av dem vi förlorat. Vi kan hedra de bortgångna genom att bli bättre versioner av oss själva.

Vad ska jag göra med mitt liv?

Jag bär med mig en tacksamhet över att jag har förutsättningar som min vän saknade. Jag har en större frihet att själv styra min tillvaro, och efter det som hänt ser jag det privilegiet i ett nytt, nästan plågsamt klart ljus.

Jag har nyligen gått igenom en period med utmattningsdepression. Även den mörka tiden lärde mig vad som faktiskt är viktigt för mig, vad som får mig att må bra och hur jag fungerar. Det var den insikten som gav mig modet att skapa den här Patreon-sidan och senare starta min webbshop.

Ekonomiskt är det tufft att livnära sig som kreatör, men de tragiska händelserna de senaste månaderna har gett mig en ny beslutsamhet. Att ha möjligheten att välja sin väg är inget man ska ta för givet. Jag har chansen här och nu, och jag känner att jag är skyldig både mig själv och minnet av de jag förlorat att faktiskt våga satsa.

Därför går jag in i det kreativa arbetet igen med en annan sorts allvar och tacksamhet. Snart påbörjar jag en marknadsföringskampanj för webbshopen. Det sker på vinst och förlust, men det viktigaste för mig är att jag faktiskt synar mina kort. När min egen tid är kommen ska jag inte ha några ”om och men” eller någon ånger kvar.