Det var svårt att somna som vanligt i tält. Först läste jag en bok en lång tid så hjärnan kan lugna ner sig. När jag kände att jag inte längre orkar läsa så blev jag väldigt medveten om att allt kändes annorlunda än hemma. Det var särskilt liggunderlaget och kudden som kändes fel, jag pyste ut lite luft i kudden så den blev mjukare men känslan mot huden var som det var. Det är svårt att förklara… liggunderlaget egentligen är jag jättenöjd med, det är superbekvämt och jag inte har ont någonstans när jag ligger på det. Med mina gamla, tunnare liggunderlag fick jag ont lite överallt. Och quilten är superbra också, älskar friheten att röra mig. Sovsäcken var alltid en tvångströja för mig. Så problemet är helt enkelt att mitt högkänsliga – överkänsliga! – nervsystem reagerar på att allt känns annorlunda och det håller mig vaken.
Men till slut somnade jag och fick några timmar av djupsömn till och med, så på morgonen kändes det bra trots allt. Jag ville inte kliva upp på en gång dock, jag såg att myggorna surrade kring tältet och det var faktiskt ganska kallt även om solen hade nått tältet. Jag iddes inte att fiska upp termometern från ryggsäcken men i väderprognosen stod det att det skulle vara bara några enstaka plusgrader under natten. Väderprognosen hade också utlovat att vinden skulle tillta under morgonen och då räknade jag med att myggorna skulle bokstavligen blåsa bort.
När det var blåsigt nog så kröp jag ur tältet och började med frukosten. Men kyligt var det och jag önskade att jag hade lämnat understället på, som det var så huttrade jag lite och räknade med att det blir varmt så fort jag börjar packa ryggsäcken och gå.
Mossalassfjället 1321
Det är väldigt lätt att gå upp Mossalassfjället norrifrån. Från Salpehkenjaevrie (min tältplats) var det bara 170 höjdmeter och snäll lutning, vilket var alldeles perfekt för mina trötta ben efter att ha gått i princip hela dagen i går. Jag var väldigt glad att jag gjorde Rensnävet redan i går!
Efter blott 2 km stod jag på toppen och frukosten var ett minne blott så jag var mer sugen på att hitta lä för toppfika än se mig omkring och fota. Och gud så skönt det kändes att sitta där! Fem toppar på två dagar, jag har aldrig gjort någonting som ens kommer i närheten. Jag har ingen superkondition och jag är inte sportig på något sätt, men en sak kan jag – vandra!
Tjaaksendurrie
På vägen ner följde jag den nordvästra kanten för att få en utsikt mot Tjaaksendurrie. Eller vad jag spekulerar är Tjaaksendurrie. För på kartan sitter namnet 2 km söder om Tjaakses högsta punkt, nedanför 1352-toppen. Jag tycker att det är mer rimligt att Tjaaksendurrie (durrie betyder ”dal mellan fjäll”) syftar på dalen strax nedanför Tjaakse 1415 där den över 200 meter höga klippväggen utgör den västra sidan. Jag spekulerar för övrigt att ordet ”dörr” som i Gråsjödörren, Storådörren osv. kommer just från sydsamiskans durrie. Jag har studerat språk men lingvist är jag inte så någon som kan etymologi får gärna tycka till. I Trondfjällen finns det visserligen en Vuejniendurrie som ser ut exakt som kartans Tjaaksendurrie så jag kan vara helt ute och cyklar, samtidigt undrar jag varför den stora dalen mellan Mossalassfjället och Tjaakse inte har något namn alls om den så inte är just Tjaaksendurrie. I norra Sverige finns det för övrigt inga ”dörrar” (baserat på en snabb sökning så rätta mig om jag har fel) och t.ex. Sveriges mest berömda u-dal, Lapporten, heter Čuonjávággi där vággi är dal på nordsamiska.
Tillbaka
Allt som återstod då var att gå tillbaka till cykeln. Nu hade kroppen fattat vad den ska göra och det kändes bara att gå, även om det var lite segt i varje uppförsbacke så jag försökte att undvika att ta några höjdmeter om jag absolut inte behövde. Det hade blivit t-shirt varmt trots vinden men vid myggornas huvudkvarter var det lite lä och jag var tvungen att applicera mer myggmedel. Märkligt med vinden, ibland är den min vän och ibland min fiende. Ena stunden saknar jag den och sedan jag svär jag över den.
Jag kom till Dunsjöån högre uppströms än var jag gick över i går och på andra sidan upptäckte jag en stig så då var det bara att följa den, tills den försvann för att sedan dyka upp igen. Trots dess lite flyktiga natur gissar jag att det är en människostig, folk går upp till Dunsjön längs ån. Jag följde stigen lite för länge faktiskt och det blev en liten omväg innan jag var framme vid cykeln, men inga problem, jag var verkligen oförskämt pigg även om jag också var superglad att kunna sätta mig på cykeln och rulla ner. Grindarna runt Ljungris var fortfarande stängda men kalvmärkningen var de färdiga med. Det hade också blivit mulet nu och vi skulle snart återgå till det usla vädret som dominerat hela juli, men det var morgondagens problem. Just i dag var jag nöjd och glad och stolt, en tur med en övernattning låter inte mycket men för mig var den gigantiskt viktig. Jag gör ju tältnätter så sällan att varje sådan tur känns som att jag besegrat mig själv!
Jag har skrivit det förr med det tål att upprepas:
It is not the mountains we conquer, but ourselves. – Sir Edmund Hillary
Turen
- Längd: 12 km
- Stigning: 342 m
- Tid: 5 tim 4 min
- Topp nr 35 (av 37) i Härjedalens landskap
- Topp nr 72 (av 178) i Jämtlands län
Lämna ett svar