Jag stod vid vägskälet – vänster mot Transtrandsfjällen enligt planen, eller höger mot Grövelsjön där väderprognosen plötsligt lovade sol. Jag chansade och svängde höger. Två år tidigare hade jag försökt fånga höstfärgerna här, men vinden hade tagit alla löv.

Vid Blåkläppen mötte jag renar som lugnt passerade, vinden bet i kinderna och snöblandade skurar svepte förbi. Det var ruggigt, men vackert på sitt sätt. Nästa morgon, i Lövåsen, låg frosten kvar på marken och solen bröt fram. Jag gick upp mot Östra Barfredhågna genom dova färger.

Jag väntade in ljuset, fotade, åt blåbär och njöt av stillheten. Det här var inget planerat stopp, men det blev ett av de där små avstickarna som påminner om varför jag älskar fjällen.

Hela inlägget och massor av foton finns för prenumeranterna på Patreon!

Har du aldrig hört om Patreon? Läs här!