“Det ser lätt ut.” Det kan du rista i min gravsten. Jag hade en fin plan, men verkligheten ville annorlunda och särskilt fint var det inte någonstans.

Den Fina Planen

Men vi tar det från början. Enligt prognosen skulle molnen spricka upp under förmiddagen, så det här var min chans att se både Sylglaciären och Tempelglaciären. Efter att ha studerat kartan noga hade jag hittat en utsiktsplats som var perfekt för båda. Det enda problemet var att vandringen skulle bli ganska lång, runt 20 kilometer tur och retur. Sommarens längsta hittills, men inte längre än vad jag brukar göra. Fördelen var i alla fall att det inte rörde sig om särskilt mycket stigning, och det är ju oftast höjdmetrarna som tar på krafterna.

Platsen ligger på sluttningen mot Västra Bunnerskalet, precis ovanför Tjallingens sameviste. År 2016 förstördes bron över Handölan och den markerade sommarleden till Tjallingen försvann, eftersom Handölan är alldeles för besvärlig att vada. Men det finns faktiskt en annan bro, just i Tjallingen, som renskötarna använder. Det finns ingen markerad led dit, men jag visste att andra vandrare hade använt bron och jag var säker på att det skulle finnas en stig, även om den inte var utritad på kartan. Och om inte, så går jag oledat, konstigare än så är det inte. Från Tjallingen kunde jag sedan följa ett fyrhjulingsspår upp mot Västra Bunnerskalet, ett spår jag hade spanat in på flygbilderna.

På Storulvåns fjällstation finns en gigantisk karta vid receptionen, och jag stannade till framför den dagen innan. På den kartan fanns faktiskt både en stig till Tjallingen och spåret upp mot fjället! Det bekräftade min plan.

Regnblött utan regn

Det hade regnat dagen innan, och även under natten hade det kommit några stänk. Det var mulet när jag klev upp kvart i sex på morgonen. Något oroande såg jag också att molnen hängde lågt på fjälltopparna. Men jag valde att lita på prognosen, molnen skulle lyfta senare. Det bjuds tyvärr inte på särskilt många luckor i vädret, så jag måste ta de chanser som finns.

Direkt efter fjällstationen blev en sak smärtsamt klar – det var blött. I brist på sol och vind låg alla vattendroppar kvar på växtligheten, och jag blev duschad så fort jag överhuvudtaget nuddade vid gräset eller grenarna. Men jag hade snabbtorkande kläder på mig så jag var inte så brydd. Synd om kameran bara, den hängde i sin hållare på axeln. Men även den tål några droppar.

Vadet över Lill-Ulvån

Efter 2,5 kilometer kom jag fram till Lill-Ulvån och här behövde jag vada. Det såg lätt ut så jag klev direkt ut i vattnet. Det finns ett litet delta här i utloppet till Handölan, och jag tog mig över till den lilla ön mitt i ån utan några som helst problem. Men när jag blickade ut över den andra halvan blev jag plötsligt tveksam. Det var djupare. Kanske inte mer än knädjupt, men något strömt. Jag har aldrig blivit helt trygg med att vada och ungefär här gick min gräns.

På den stora kartan på fjällstationen fanns det en stig som gick uppströms, så jag tänkte att den kanske ledde till ett enklare vadställe. Den smala stigen vek upp på en ås, och nu blev det riktigt blött. Det var helt omöjligt att undvika de vattentunga grenarna som hängde över stigen, och inom kort var både byxorna och skjortan genomblöta. Efter 500 meter gav jag upp, det var inte meningsfullt att fortsätta när jag ändå inte visste om det fanns ett vadställe längre upp. Jag gick ner till ån, men där såg det alldeles för djupt ut. Det gick inte heller att följa åkanten tillbaka, så jag var tvungen att gå upp på stigen igen. Väl tillbaka vid det första stället tog jag mig till slut i kragen och gick över. Snyggt var det inte, och jag önskade innerligt att jag hade haft en vandringsstav med mig, men i brist på annat använde jag stativet som stöd.

Väl på andra sidan förbannade jag min egen feghet. Svängen uppströms hade varit helt onödig och gav mig en kilometer extra på en redan lång tur. Men en stig såg jag i alla fall och följde den med lättnad. Nu väntade fem kilometer lätt vandring till Tjallingen! Trodde jag.

Kort därefter äntrade jag djungeln. På flygfotona hade jag sett en cirkelformad skog, det måste ha funnits ett rengärde här tidigare. Nu var det istället en extremt snårig fjällbjörkskog, och om jag hade haft några torra fläckar kvar på kläderna försvann de nu.

Om myrens egenskaper

När jag väl hade tagit mig igenom djungeln tog myrarna vid. Jag var inte längre säker på var stigen fanns, men det spelade mindre roll. Jag gick faktiskt hellre på myren, då var det bara fötterna som blev blöta istället för alla kläder. Jag hade till och med börjat frysa lite, för snabbtorkande kläder hjälper inte särskilt mycket när de utsätts för vatten hela tiden. Jag kunde bara hoppas på att solen skulle snart titta fram så att kläderna kunde torka.

Nackdelen med myrmark är att det är tungt att gå i. I Vålådalen finns en myr som heter Gunders mosse, där löparlegenden Gunder Hägg brukade ligga och torrträna i gyttjan. Det säger det mesta om myrens egenskaper.

Myrmark och skog avlöste varandra hela tiden. Vid några enstaka tillfällen kunde jag gå nere vid Handölans kant, men på många ställen var stranden så eroderad att den blöta skogen var det enda alternativet.

Plötsligt i Tjallingen

När jag äntligen fick syn på bron i Tjallingen kändes det som att komma till himmelriket! Jag gick över bron med glada steg och fortsatte in på vägen som går genom samevistet.

Men jag stötte på patrull direkt. En skylt förkunnade resolut “Obehöriga äga ej tillträde”.

Får man ens göra så, förbjuda folk att gå på en väg? Jag stirrade på skylten en lång stund medan tankarna snurrade. Inte kunde jag ge upp nu, inte efter allt besvär, inte när jag var så nära. Men jag ville inte störa heller. Jag ville inte göra fel.

Ursäkta språket, men PERKELE. Jag klev av vägen och gick rakt in i spenaten.

Det finns en ås på norra sidan av vägen (på den södra fanns hus), så jag var tvungen att klättra upp mot åsen genom täta enbuskar och fjällbjörkar, som dessutom var genomblöta, vilket du vid det här laget säkert har förstått. Pulsen sköt i höjden när jag kämpade i uppförsbacken, för nu när jag rörde mig mot fjället var det ju en stigning även utan åsen. Jag kollade kartan en extra gång för att vara säker på att jag gått förbi det sista huset, och svängde sedan mot fyrhjulingsspåret. Jag gick ner från åsen, bara för att upptäcka att jag hamnat i en liten dal, så jag fick bestiga ännu en sluttning innan jag till slut fick syn på spåret. Vilken lättnad!

Äntligen glaciärutsikt

Nu var jag nära kalfjället, men jag kände också hur krafterna hade börjat sina. Jag hade gått tio kilometer utan paus (myggen har jag ju inte ens nämnt än…), och besvärligare kilometer har jag sällan upplevt. Min plan hade varit att stanna vid en liten tjärn uppe i skalet, men nu var jag ärligt talat orolig för orken. Strapatsen runt Tjallingen hade krävt allt jag hade, och jag behövde ju spara energi till att gå tillbaka också. Jag stannade på första bästa utsiktsplats, och så dåligt var den faktiskt inte – molnen hade lyft tillräckligt så jag såg båda glaciärerna!

Jag tog av mig skorna och vred ur strumporna. De skulle inte hinna torka, men fötterna skulle i alla fall få vara torra under fikapausen. Det blev en ovanligt lång paus, och en välbehövlig sådan. Kroppen fick vila och molnen lyfta ytterligare. Jag såg hur ljuset lekte över landskapet när molntäcket sprack upp mer och mer. Jag konstaterade att även på Sylglaciären, precis som Helagsglaciären tidigare, hade glaciärisen töat fram på några ställen. Tempelglaciären var däremot fortfarande helt vit. Den orografiska effekten är stark vid Storsola, och även efter att molnen lyft från Storsylen hängde de kvar på den lägre toppen.

Vägval tillbaka

När även Storsola var fullt synlig packade jag ihop och började gå. Och kände direkt att benen var trötta. Nu gick det i alla fall utför och jag vågade följa spåret hela vägen till Tjallingen. Jag hade konsulterat Gemini under pausen för att se hur mycket vikt jag skulle lägga vid förbjudsskylten, och svaret var att man ska respektera hemfrid och hus, men allemansrätten faktiskt tillåter passage längs vägen. Det visade sig att spåret går alldeles intill en gård, så det kändes lite olustigt, särskilt när en lös hund ville stifta bekantskap med mig. Jag ignorerade hunden (som tack och lov var väluppfostrad och inte skällde!) och såg mig inte om, utan gick därifrån så fort mina trötta ben bar mig.

Jag hade bestämt mig för att gå en annan väg tillbaka. Även om skogen var torr nu fanns det inte en chans att jag skulle följa Handölan tillbaka till Storulvån. Den vägen går jag ALDRIG igen, oavsett vad. Alternativet var att ta höjd och gå över Lill-Ulvåfjällets rygg till bron över Lill-Ulvån. Sett till avståndet är det faktiskt inte mycket längre, det är bara fler höjdmeter. Det var ju precis det som gjort att jag valde den andra vägen från början. För att den skulle ju vara så lätt, knappt några höjdmeter alls! Min sämsta plan någonsin, kan jag slå fast.

Kalfjäll ändå

Jag gick i lugn takt för att spara krafter. Över myrar, genom dvärgbjörk. Men när jag äntligen stod uppe på kalfjället kände jag ändå att det var skönt. Det är det här jag trivs bäst med. Att gå på kalfjället, se vyerna. Det är ju det som är fjällvandring för mig. Det var en riktig tankevurpa när jag valde vägen genom dalgången. I skogen kan man gå även på låglandet, men fjället… fjället finns bara här.

Två gånger behövde jag krypa under renstängslet. Det var också en del myrmark och blöta sänkor på vägen så skorna hann aldrig torka. Kläderna hade tack och lov blivit torra för länge sedan, och nu hade det också blivit så varmt att jag kunde skala av skjortan (som också fungerade som myggskydd). Stundtals följde jag någon av de otaliga renstigarna, men några renar hade jag inte sett under hela turen. Lite märkligt ändå, med tanke på att det här området är så störningskänsligt.

”This is hard, but I can do hard things”

Och så fick jag syn på bron. Himmelriket igen. Det var en befrielse när jag satte fötterna på den vältrampade leden. Jag kunde gå helt normalt, inte kämpa genom dvärgbjörk eller kliva i gungande mossa. Jag gick ner till ån och fyllde vattenflaskan, droppade i en tablett vätskeersättning. Då hade jag en uppförsbacke kvar, den lilla efter bron, sedan var det mest utför hemåt.

Från höjden efter bron såg jag Sylarna igen. Syltoppen hade börjat kasta sin skugga på glaciären, något senare än jag hade förväntat mig. Jag hade kanske inte behövt gå riktigt så tidigt i morse, men prognosen är vad det är. Sällan helt rätt i fjällen.

Nu såg jag också renar, en stor flock som trängdes på en liten snölega i fjärran. Det blir en tuff sommar för dem nu när snön har försvunnit så pass tidigt.

Jag var utsvulten när jag kom fram till bilen. Turen blev så mycket värre än jag någonsin föreställt mig. Den onödiga svängen vid Lill-Ulvån i början och omvägen vid Tjallingen, det var där som kroppen hade jobbat på max och energin gick förlorad. Men jag klarade det. På YouTube följer jag äventyraren Eva zu Beck, som är en stor förebild för mig. Hon brukar säga “This is hard, but I can do hard things”.

Det här var jobbigt, men jag kan göra jobbiga saker. Det kan du också rista i min gravsten.

– – – – – – – – –

Turen landade till slut på 22 ganska oförglömliga kilometer. Vill du följa mitt glaciärprojekt på nära håll, se bilderna och ta del av fler fältdagböcker och observationer? Kika gärna in på min Patreon där jag uppdaterar löpande under hela sommaren!