I det här inlägget tar jag med er till Fönebasen, en nedlagd militär flygbas mitt i Hälsinglands skogar som blivit mitt personliga vanlife-paradis. Men den här gången stannar jag inte bara vid bilen. Jag snörar på mig kängorna för att utforska Ljusnanledens dramatiska, 10 000 år gamla raviner och utmanande nipor. Följ med på en strapatsrik vandring som bjuder på allt från akrobatiska gran-hinder på 50-graderssluttningar till en djupdykning i hur inlandsisen formade landskapet – och varför ordet ”nipa” egentligen hör hemma i fjällen!

Hälsingland

Jag ville så gärna åka till fjällen, men vädret var vad det var. När det är så kallt att nederbörden är snö, ja då får jag snällt vänta på varmare tider. Efter den trevliga vistelsen vid Höga Kusten valde jag att åka söderut till Hälsingland, mina gamla hemtrakter i Ljusdal och Föne.

Jag började med att kolla mosipporna vid Fönevägen. De brukar blomma i början av maj, men nu verkar de ha varit tidigare än så – allt var överblommat!

Jag fortsatte till Forsänget i Föne, men det verkar inte vara menat att jag skulle stanna där. Jag gjorde ett försök att köra dit för två år sedan, men då var det för tidigt på våren och en snövall blockerade vägen. Jag gjorde ett nytt försök i fjol, men då hade en traktor lämnat efter sig en hemsk tvättbräda på vägen och jag ville inte skaka sönder bilen. Idag kom jag halvvägs. Då stod en skogsmaskin mitt på vägen och arbetade med timmer. När ska jag börja tolka det som tecken från ovan?

Fönebasen

Då fick det naturligtvis bli min favorit, Fönebasen. Jag undrade ännu en gång varför ingen annan vanlifeare har hittat hit. Det finns plats för 50 husbilar utan att man ens ser grannen, och 50 till om man kan tänka sig att dela en större ficka.Jag skrev mer ingående om Fönebasen i fjol. Den var alltså en militär flygbas från början. Den avvecklades för 20 år sedan och senare grävde man bort några av landningsbanorna, eller gjorde dem åtminstone smalare, så numera kan inga flygplan landa här. Men massor av vägar finns kvar, både asfalterade och grusade, stora som små. Det är rena labyrinten av vägar och jag hann inte ens utforska alla när jag bodde i Föne.

Ljusnanleden

En annan sak jag inte utforskade då var Ljusnanleden. Jag är inte helt säker, men jag har för mig att Ljusnanleden inte var en “grej” när jag bodde i Föne. Det fanns en stig utmed älven, men ingen kallade den Ljusnanleden. Oavsett vilket, jag följde inte leden mer än vad jag behövde för att kolla sanddynen och Hovrahällan då. Det tänkte jag åtgärda den här gången! Jag ville gå hela sträckningen förbi ravinerna vid Fönebasen.

Just ravinerna fångade mitt intresse, inte minst när jag såg vad de heter: den sydligaste är Nygraven och nordligaste Gammelgraven. Jag har inte sett ordet “grav” i den här betydelsen annat än i Härjedalsfjällen, till exempel Evagraven och Fiskhålsgraven.

Jag pratade om gravarna med Gemini och det ena ledde till det andra. Jag är stolt över att jag inte låter AI skriva mina texter (naturligtvis använder jag AI som korrläsare), men nu baserar jag hela den här faktadelen på min dialog med Gemini.

_________

Fakta om gravar och istiden

I modern standardsvenska betyder en grav oftast en begravningsplats eller ett grävt dike. Men i Härjedalen, Jämtland och delar av Hälsingland lever en gammal nordisk betydelse kvar.

Ordet härstammar från det fornnordiska gröf, som helt enkelt betyder ”hål” eller ”fördjupning i marken”. I dessa trakter används det som en beskrivning för djupa, skarpa raviner och slukrännor (som Evagraven, Fiskhålsgraven och Gammelgrav). Det är en regional språklighet som har följt med Ljusnans dalgång nedåt.

Hur ravinerna vid Föne formades (vatten möter sand)

De torra och branta ravinerna vid Ljusnans nordöstra sida, mot Fönebasen, är dramatiska spår efter den senaste istidens slut för omkring 10 000 år sedan.

• Slukrännor och delta-erosion: När inlandsisen smälte rusade enorma mängder smältvatten fram under och vid sidan av isen. Samtidigt bildades ett jättelikt isälvsdelta av sand och grus där älven mynnade ut i den dåtida havsviken (vilket det högt belägna blockhavet vid Vallåsen vittnar om). Mindre vattendrag och skyfall grävde sig sedan ner i dessa lösa massor.
• Varför de är torra och ”mjuka”: När isen försvann och landet höjde sig sinade vattenflödena, och kvar blev de torra ravinerna. Att de upplevs som jämna och ”mjuka” i formen – trots en lutning på över 50 grader – beror helt på materialet. Vattnet skar ner i lösa sediment (sand och silt), vilket gjorde att kanterna rann ut och stabiliserades vid sandens maximala rasvinkel.

Kontrasten mot fjällens dramatiska klyftor (vatten möter berg)

Skillnaden är enorm om man jämför ravinerna vid Föne med de dramatiska, lodräta klyftorna i fjällen:

• Materialet avgör: I Föne har vatten format mjuk sand, vilket ger jämna slänter. I fjällen mötte vattenmassorna istället fast urberg eller hårdmorän. Vattnet sprängde bort enorma klippblock längs sprickzoner, vilket efterlämnade lodräta, dramatiska stenväggar som inte kollapsar.
• Issjö-tappningar: I fjällen skedde ofta katastrofala issjö-tappningar, där miljontals kubikmeter vatten tömdes på bara några dygn. Denna plötsliga urkraft skapade djupa kanjondalar (kursudalar) direkt i berggrunden. Vid Föne var flödet visserligen enormt, men mer kontinuerligt ut i en öppen vik.

Älven som motorsåg: Niporna längs Ljusnan

När man vandrar längs Ljusnanleden går man ofta uppe på en så kallad nipa – en hög, brant sandbrant som kantar älven.

• Hur de bildades: När landhöjningen lyfte upp det gamla isälvsdeltat ur havet började Ljusnan fungera som en vertikal motorsåg. Älven skar sig rakt ner genom de horisontella lagren av sand och silt för att hitta sin väg mot havet. Det som blev kvar på sidorna är de branta niporna. Ibland har en ravin skurit ner precis bakom älvkanten, vilket gör att stigen går på en smal, upphöjd rygg med branta stup på båda sidor.
• Språklig kuriosa (från älvbrant till Nipfjäll): Ordet nipa är regionalt och härstammar från det fornvästnordiska gnípa, som betyder ”brant berg” eller ”framskjutande höjd”. I fjällen har ordet behållit sin gamla betydelse i urberg, vilket gett namn åt platser som Nipfjället i Idre. När folk flyttade ner i skogslandet och mötte de dramatiska, lodräta sandväggarna längs älvarna, tog de helt enkelt med sig ordet och döpte om sandbränterna till nipor.

Varför är Föne så grönt jämfört med fjällens deltan?

Det växer tät, lummig skog på deltat vid Föne, medan isälvsdeltan i fjällen (som Gröndalen eller flätena i Vålådalen) ofta är karga eller har dvärgväxt vegetation. Det beror på tre saker:

1. Finkornigt sediment: Vid Föne mynnade älven ut i ett lugnt hav, vilket gjorde att även finare sediment som silt och fin sand hann lägga sig. Det finkorniga materialet binder fukt och näring. I fjällen var flödena mer våldsamma, vilket sköljde bort det fina materialet och efterlämnade bara grovt, sterilt grus där vattnet rinner rakt igenom.
2. Klimat och tid: Det snällare klimatet i Hälsingland gör att organiskt material bryts ner mycket snabbare. Under 10 000 år har skogen haft tid att bygga upp ett näringsrikt lager matjord ovanpå sanden. I fjällen är växtsäsongen kort och jorden ”mognar” extremt långsamt.
3. Skyddat läge: Fönebasens platå ligger skyddad i skogslandet, vilket skapar ett gynnsamt mikroklimat. Fjällens deltan är ofta helt exponerade för hårda vindar som sveper bort frön och torkar ut marken.

_________

Sand och 50 grader

Att marken vid Fönebasen består av sand är tydligast två kilometer söder om Nygraven. Där har det översta jordlagret försvunnit och kvar finns en sluttning som liknar en sanddyn. Av spåren att döma är platsen populär bland crossåkare som vill testa både maskinen och den egna förmågan!

Norr om sanddynen går leden på en nipa och det är härligt att vandra här med den mycket branta sluttningen mot älven på ena sidan och platta Fönebasen (deltat) på andra sidan. Men ju närmare ravinerna man kommer, desto tätare blir skogen, och nu såg jag också att vinterns stormar hade lämnat sina spår, det låg fallna träd över stigen på många ställen.

Nygraven

Just när jag skulle gå in i Nygraven ställde en gran över stigen till med stora problem. Stigen går på en smal ås och det är riktigt brant på sidorna, över 50 grader. Det skulle ha varit svårt (och farligt!) att gå runt granen så jag stod där en stund och funderade. Till slut tog jag tag i granens topp och lyckades böja den så att jag kom igenom mellan den och tallen som granen nuddade. Jag höll i hårt – om jag hade tappat greppet skulle granen ha katapultat mig ner i branten!

Förr i tiden har det funnits räcken här, men nu var det mesta borta och det lilla som stod kvar ville jag inte röra, så skört som det såg ut.

På botten av Nygraven finns en liten bäck och jag gissar att det också har funnits en bro här. Nu var det endast några stockar kvar och istället för att balansera på den gick jag uppströms några meter och helt enkelt klev över. Sedan gick stigen upp direkt på andra sidan, exakt lika brant som det var på väg ner.

Ljusnanleden har dragits om

Väl upp på nipan upptäckte jag att leden har dragits om. Enligt kartan följer Ljusnanleden älven till Hovrahällan, men skylten och färgklickarna ledde mig österut mot vägen. Jag följde den nya sträckningen och gick genom den glesa tallhedskogen som är så typisk för området.

Det visade sig att leden går helt förbi ravinerna, och mot Hovrahällan går leden en stund på vägen.

För länge sedan har man kunnat köra bil ända till en parkering vid Hovrahällan (nu pratar vi alltså om den norra sidan, inte södra som man når från 84:n), men nu blockerades vägen av fallna träd och även infotavlan hade givit upp. “Håll Ljusnan ren” kunde jag läsa, men inte mer.

Hovrahällan

Kartan börjar stämma igen norr om Hovrahällan, så den stig som går ner till älven hör till den gamla delen. Någon utsikt mot älven finns det inte uppe på kanten, så jag trixade ner mig på den sandiga och branta sluttningen där jag också gick för 14 år sedan. Då fanns det några räcken kvar, men nu hade de ruttnat bort ännu mer.

Några hällor finns det inte här på norra sidan, däremot finns det en kollapsad stenkista från tiden när Ljusnan användes som flottled. Stenledaren hindrade stockarna från att fastna i den lugna viken, men samtidigt skyddade den förstås också den känsliga naturen vid ravinerna som mynnar ut i viken. Och jag tror faktiskt att det är just på grund av naturskyddet som Ljusnanleden har dragits om. Miljön i ravinerna är speciell och nu får naturen ha sin gång. Med det sagt så tror jag också att det var mer kostnadseffektivt att dra om leden än att röja fallna träd och bygga nya räcken… Win-win!

Vanlife vid Fönebasen 

Det var inte många kilometer jag gick längs Ljusnanleden, men det var mycket intressant på flera sätt. Det var en rolig strapats och det jag såg och funderade över ledde till att jag lärde mig massor om både geologi och historia.

Fönebasen var tidigare mest känd som flygvapnets övningsområde och numera är den känd som en raceway. För mig är Fönebasen ett fascinerande område för utflykter, men kanske mest av allt en härlig plats där jag kan parkera bilen och njuta av lugnet. Det är en enorm känsla av frihet att kunna stå där helt ensam i tystnaden, bara med ett lätt vindsus i träden. Förutsatt att det inte finns aktiviteter på racewayn förstås!

Se filmen från Ljusnanleden

Vill du hänga med ända ut på de branta niporna och se ravinerna med egna ögon? Jag har filmat hela äventyret längs Ljusnanleden!

Videon är exklusiv för mina betalande medlemmar på Patreon. Som prenumerant får du inte bara tillgång till den här filmen och mina tekniska guider, utan du är också med och stöttar mitt skapande så att jag kan fortsätta dela med mig av äventyr, konst och geologiskt nörderi längs vägarna.

Klicka här för att bli medlem och se filmen på Patreon!