Mellan två hem: Jakten på barmark och vägen till Hälsingland

Ludvika har blivit som ett andra hem för mig, en plats där vänskap och gamla minnen från tiden i Los flätas samman. Men att resa med husbil i skarven mellan vinter och vår kräver att man har ett vaket öga på väderapparna. Knappt hade jag hunnit landa i Dalarna för fotoutflykter med min vän Malin förrän en köldknäpp tvingade mig att styra söderut igen för att vänta ut snöfallet med landström i Eskilstuna.

Men så snart SMHI visade att våren tagit ett fastare grepp om Norrland bar det av i rask takt. Från rofyllda nätter vid Färnebofjärdens nationalpark till den välbekanta vyn av Gävle – ju längre norrut jag kom, desto starkare blev dragningen.

Det här inlägget handlar om de där flytande gränserna för vad vi kallar hem, om att följa snökartan som en kompass och om den speciella känslan när landskapet äntligen börjar se ut precis som det ska.

Läs hela berättelsen och se alla bilderna på Patreon!