När Romboleden rustades upp 2024 drogs sträckningen om mellan Ramundberget och norska gränsen. Den ursprungliga leden, som gått diagonalt mot Skarvdörrspasset, ersattes av en ny dragning via Fältjägarstugan och sammanfogades med Jämt-Norgevägen. Motivet var att minska påverkan på renskötseln, men resultatet blev att en del av en tusenårig led i praktiken raderades.

Romboleden har använts långt före pilgrimsvandringarna till Nidaros. Den var sannolikt en handelsväg redan innan Olav den helige, och i fjällterrängen i västra Härjedalen finns fortfarande spår kvar: stigar och färgklickar på träd och rösen. För mig var det viktigt att dokumentera den ursprungliga sträckningen innan den helt försvinner ur medvetandet.

Jag gick tidigt från Ramundberget och följde dessa spår genom skogen och vidare upp på kalfjället. Stigen var tidvis diffus men oftast förvånansvärt lätt att följa. På stenarna syntes fortfarande röda målningar, troligen från 1980-talets restaurering, medan rösena som de låg på mycket väl kan vara äldre.

Ju längre jag kom desto mer utsatt blev terrängen. Vinden tilltog, skydd saknades och leden löpte öppet över fjället. Mitt mål var passet vid Dåeriesbaektie, där det enligt uppgift ska ha funnits en rastplats. På platsen fanns dock inga spår som tydde på mänsklig aktivitet.

Som bonus gick jag även upp till den högsta punkten i området, mest för att se landskapet från ännu en vinkel. Ljuset var svårarbetat, men känslan var desto starkare. Att gå här, längs en led som trampats i över tusen år, gav perspektiv både bakåt och framåt i tiden.

Turen slutade på 27 kilometer, drygt 1 100 höjdmeter och tio timmar i rörelse. Det var mitt största mål för sommaren och när jag kom tillbaka var känslan enkel: nöjd.

På Patreon fortsätter berättelsen om Romboleden och den sträckning som håller på att falla i glömska.

Har du aldrig hört om Patreon? Läs här!