När jag kommer hem till fjällen i västra Härjedalen finns det egentligen bara ett sätt att landa. Jag går upp på en topp. Den här gången blev det inte bara en, utan fyra fjälltoppar i Funäsfjällen, inom loppet av en vecka. Våren var tidig, snöförhållandena ovanligt skiftande och vädret typiskt för årstiden.

Hamrafjället fick bli först. Det är ofta den fjälltopp som blir tillgänglig till fots allra tidigast, tack vare söderläget och den korta turen. Skogen bjöd på en blandning av snö och barmark, medan kalfjället till största delen redan hade släppt taget. Snölegor låg kvar på östsidan, sådana som ibland räcker långt in på sommaren. Molnen drev in precis när jag nådde kalfjället, men vinden höll sig ovanligt snäll.

Svansjökläppen är en av de enklaste topparna i området om man ser till avstånd, men vägen upp är känd för att vara både brant och sliten. Den här gången var den inte farbar alls med bil. Till fots var det däremot lätt, och redan efter någon kilometer var jag åter på kalfjället. Närheten till Tänndalens skidanläggning gör området populärt för friåkning, och även om lavinrisken var obefintlig valde jag en försiktigare väg upp via den norra sidan.

Lill-Skarven bjöd äntligen på fint väder. Här låg snön kvar från trädgränsen och upp, men den var genomfrusen och lätt att gå på. Vägen upp till Fjällparkeringen var stängd på grund av tjällossning, vilket gjorde turen oväntat stillsam. Jag passerade Andersborgs våffelstuga och följde delar av Solskensturen, som redan var stängd för säsongen. Utsikten från Lill-Skarven är inte min favorit, men blicken drogs gång på gång mot Rendalssølen, nio mil bort.

Den fjärde toppen blev Rieme, på påsksöndagen. Vårvintern visade sig från sin bästa sida med blå himmel, gnistrande snö och knappt någon vind. Här var snötäcket tydligare än på de tidigare topparna, särskilt jämfört med Tänndalen. Fjällspåren i Ösjödalen var fortfarande öppna och det märktes att det främst var lokalbor som var ute. Fjällen är aldrig så enkla som rubrikerna vill få dem att verka. Variationerna är stora, även inom ett och samma område i Härjedalen.

Fyra toppar på kort tid är ett fint sätt att påminna sig om varför jag alltid säger att den bästa tiden att besöka fjällen är sent på vintern. När solen står högt, vinden mojnar och dagarna bara fortsätter vill man egentligen inte gå ner alls.

Hela turerna, fler bilder och allt det där som händer mellan topparna finns på Patreon.

Har du aldrig hört om Patreon? Läs här!