Det var inte planen, men på nåt sätt hamnade jag i fjällen igen. Det såg bra ut enligt väderprognosen så jag tänkte att jag har en sista chans innan vintern tar greppet om fjällen och livet i husbilen blir för besvärligt.
Dimma på Rödkullen
Jag hade en hel del ärenden i stan så det var redan eftermiddag när jag kom till Åre. Inga konstigheter annars, men solen går ner tidigt så då hade jag ont om tid för att fota solnedgången. Jag parkerade i Ullådalen och gick till Rödkullen, det snabbaste alternativet för kalfjäll.
Det fanns en rand av dimmoln runt fjälltopparna, åt vissa håll var endast de högsta topparna synliga. Jag kollade mot Västerskutan och även där log dimman vid foten av fjället, kort därefter såg jag hur dimman steg upp och inom några sekunder var hela Rödkullen omsvept i dimman! Det fanns ingen mening med att stå kvar, nu var det så nära solnedgången att även om dimman skulle försvinna inom kort så hade jag inget ljus kvar.
Storulvån
En nyhet i år är att Storulvåvägen hålls öppen hela vintern. Storulvåvägen är en favorit i och med att den är den enda vägen i södra Årefjällen som går nära trädgränsen och naturligtvis ville jag uppleva den nu i november när chansen fanns.
Den snö som föll efter att jag åkte från Åre i slutet av oktober hade smält till den grad att endast några snöfläckar fanns kvar i Åre, men i Storulvån var det en annan historia. Det var dessutom så pass kallt att skoterspåret var isigt, så jag avbröt mitt första försök för att byta gummistövlarna mot kängor och broddar. Då kom jag lite längre, men skoterspåret tog slut vid stugorna och det var inte många fotspår att följa heller. Jag vände igen och den här gången bytte broddarna mot snöskor.
Vete katten om jag vann någonting med snöskorna. Det är jobbigt att gå i djup snö utan snöskor, men det är minst lika jobbigt att lyfta fötterna med de tunga snöskyfflarna på.
Det var en vacker dag med solsken och svetten rann när jag kämpade upp i backen. Jag ville komma till utsiktspunkten för att se Sylarna, jag visste att jag inte behöver gå längre än den högsta punkten strax innan Lill-Ulvån.
Efter picknickbordet fanns det inga spår kvar så jag fick hitta min egen väg. Det var en hård kamp och jag undrade flera gånger om jag var riktigt klok som envisades med att fortsätta. Som vanligt, ju längre jag kom desto mindre ville jag ge upp och till slut kom jag till utsiktspunkten, bara för att konstatera att det var ungefär den absolut sämsta tidpunkten för att fota Sylarna, i och med att den låga novembersolen låg direkt över fjället. Landskapsfoto i motljus funkar sällan.
Återstod en hård kamp att gå tillbaka, för det var endast marginellt lättare att gå utför. Tacksamt att komma till stugorna och kunna följa spåret till parkeringen!
Norrsken över Norder-Tväråklumpen
Jag åkte till nattens parkering och väntade på mörkret. När jag kikade ut såg jag både norrsken och moln, så jag gick en bit från vägen för en fin fjällutsikt mot Norder-Tväråklumpen. Utsikten var det inte fel på, men molnen gillade jag inte. Jag tog några bilder och det såg faktiskt inte så tokigt ut, men det var ändå surt att se att det fanns fantastiska färger bakom molnen.
Jag gick tillbaka och väntade ytterligare en timme, då hade molnen skingrats. Jag gick upp igen och ställde stativet med breda ben, för det blåste ganska hårt och risken var att kameran skakar trots stativet. Jag kollade emellanåt att jag fick skarpa bilder och det verkade funka. Vilket var fantastiskt förstås, i och med att det var grönt mest överallt. Norrskenet dansade inte direkt, men det kändes som att det var flera norrskensföreställningar på gång samtidigt då det fanns olika mönster av grönt.
Dimmigt
Det var mulet på morgonen så jag behövde inte anstränga mig för att gå ut. Efter gårdagens jobbiga tur hade jag uteslutit allehanda fjällturer och siktade på Handölsforsen i stället. Jag var där för några år sedan, tyckte inte det var så värst spännande, men då hade jag inte gått hela vägen ner till bron.
Det visade sig att det fanns dimma i dalen! Det fanns inte ett spår av dimma på den högre höjden där jag hade övernattat, så det här var en trevlig överraskning. Allt är vackrare i dimman, det är sen gammalt!
Det var också isigt. Varje slät yta var livsfarlig och efter att jag halkat på spängerna och klipporna ett par gånger såg jag till att jag alltid hade växtlighet under fötterna, det var det enda sättet att gå säkert. Nere på hängbron kunde jag glida på brädorna. Stativet ställde jag på klippan framför bron och nöjde mig med kompositionen, för det var helt uteslutet att gå på klipporna för att hitta en bättre komposition.
Dimman låg kvar när jag kom upp, så jag gick en lång omväg för att fota allt det roliga som dimman bjuder på, inte minst en dimbåge.
Norrsken i Ullådalen
Det var dimmigt nästan hela vägen till Åre och jag undrade hur det skulle vara senare på kvällen. Jag parkerade i Ullådalen igen, kanske hjälper höjden. Jag väntade på mörkret, gick ut när jag såg grönt, men i pannlampans sken var dimman tydlig. Jag hoppades på att höjden gör susen så jag gick upp, och visst var det klart där! Tyvärr fanns det också några moln som förstörde den fina föreställningen, men en norrskensvirvel fick jag och var nöjd.
Det var en fin avslutning till årets fjällvistelse. Nästa morgon styrde jag kosan mot mina vintermarker och det lär dröja bra länge innan jag ser mina älskade fjäll igen!
