Jag är på väg söderut i hopp om att hitta höstfärger i lövskogen. Jag flyttade från Östergötland mot slutet av sommaren så jag missade höstfärgerna då och i fjol bokade jag färjan till Tyskland för tidigt, höstfärgerna hade inte hunnit komma igång. Kanske prickar jag rätt denna gång?
Jag har inte bråttom dock, så jag stannade några dagar i södra Dalarna där en kompis bor. Jag fick några fina tips från henne och vädret samarbetade, allt jag behövde göra var att ha kameran redo!
Finnskogens Hawaii
Det fina vädret började dock redan innan jag kom till Dalarna, jag stannade en natt bara några hundra meter från landskapsgränsen på Hälsinglands sida nära en plats som heter Finnskogens Hawaii och fick en underbar kväll. Jag hade valt platsen för att den ger en fri utsikt mot norr, vilket jag behövde i fall det var norrsken.
Så direkt efter att det blivit mörkt gick jag till stranden, det är drygt 200 meter från parkeringen. Jag fotade vintergatan och väntade på att någonting händer i norr, men särskilt lovande såg det inte ut att vara.
Glödande prickar i mörkret
Jag följde stranden till en fin rot som jag fotade tidigare, men den funkade inte i mörkret. Då såg jag plötsligt någonting blänka i pannlampans ljus. Snart dök det upp igen, två prickar. Det var ett djur! Flera gånger såg jag prickarna, måste ha varit en räv som höll koll på mig. I mörkret får allt dock större dimensioner och jag kände adrenalinet pumpa genom kroppen. Jag vägrade att lyssna på reptilhjärnan som ville gå därifrån illa kvickt och stod kvar för att vänta på om det trots allt skulle bli norrsken. En liten grön båge alldeles vid horisonten fick jag, då konstaterade jag att något dansande norrsken får jag inte i natt så jag gick tillbaka.
200 meter genom den mörka skogen… jag kunde inte låta bli att titta bakåt flera gånger för att se om de glödande prickarna följde efter. Jag är inte mörkrädd, men en räv i natten var mer än mitt neurotiska nervsystem tålde!
Som vanligt så sätter sig sådana upplevelser i min hjärna för att spöka nästa gång. I och med att det var klart väder även nästa kväll så var jag ute igen för att kolla om det fantastiska norrskenet som var inkommande redan var framme. Svar på det var nej, det fanns inte ens någon antydan på grönt, så jag fotade vintergatan igen. Jag var väl inte helt lycklig över att gå genom den främmande skogen i pannlampans sken…
Spegelblankt
De följande dagarna bjöd inte på norrsken trots att det enligt prognosen skulle ha varit typ det bästa i 20 år. Jag var inte särskilt besviken, inte som vädret var. Helt vindstilla så att det var spegelblankt! Jag fotar speglingar mer än gärna och njöt av förhållandena. Magiskt är ordet!
Men så var det med dessa höstfärger. Bokskogen kallade och jag styrde kosan mot södra Sverige.
