När jag körde till Brösarp i går passerade jag en skylt som pekade mot Christinehofs ekopark. Jag googlade vad det var och tyckte att det lät intressant, värt ett besök.
Ka-dunk
När jag svängde ut från parkeringen hörde jag ett dunkande ljud vid vänster framhjul. Jag har visserligen hört ljudet tidigare, men det har varit sporadiskt och jag har inte tänkt på det mer. Nu plötsligt dunkade det i varje vänstersväng och grop! Det blev ett himla stresspåslag när jag körde till Christinehof. Vad är det för fel?
Jag parkerade bilen och kollade hjulet, fotade inuti hjulhuset för att se om någonting ser fel ut. Jag vet ingenting om bilar så jag fotade på höger sida för att jämföra, såg ingenting konstigt.
Jag gick på min promenad, men klart att jag inte kunde släppa ljudet. Hur stor risk är det för bilen? Vågar jag köra? Kommer hjulet att trilla av?! Den neurotiska hjärnan gick på högvarv.
Hallamölla
Jag gick till Hallamölla och fotade Skånes högsta vattenfall, men hela tiden malde oron i kroppen. Vanligtvis när jag fotar kan jag glömma allt annat, men nu var problemet för stort. Jag tog en genväg tillbaka, det var ingen mening med att försöka hitta någonting annat att se när jag hade fokus inåt, tänkte på det ena katastrofscenariot efter andra, och trycket över bröstet gjorde det omöjligt att uppleva någonting positivt.
Jag funderade på mina alternativ. Om jag nu i varje fall vågade lita på att hjulet sitter kvar så var mitt bästa alternativ att åka till Kristianstad, där finns hjälpen nära skulle jag behöva det. Sagt och gjort och jag bävade inför vänstersvängen till den stora vägen, jag vågade knappt andas när jag vände. Att köra rakt var inget problem och bilen kändes stabil.
Kristianstad
Jag parkerade på ställplatsen vid Naturum, satt och fikade för att lugna nerverna. Då såg jag plötsligt att ställplatsen inte längre var gratis – fyra timmar får man stå med P-skiva och övernattning kostar 100 kr! Jag har inga inkomster just nu (det är ett ämne för ett annat inlägg) så jag vill inte betala när det finns kostnadsfria alternativ. Men det innebar förstås att jag måste köra igen. Jag hade stresshormoner upp till öronen, men jag kom fram med hjulet kvar på bilen.
Min nödlösning med nattparkeringen var ingen trevlig plats (stökigt) så jag körde tillbaka till Kristianstads parkering på morgonen. Klonk, i varje vänstersväng och grop. Jag som hade hoppats på ett mirakel under natten.
Jag förstod att jag inte överlever den här stressen särskilt länge. Jag kan inte köra hem till Norrland när jag är rädd för varje sväng och grop. Jag resonerade att det måste handla om stötdämparen, men det var inte mer än en gissning. Jag hade inget alternativ – jag måste trotsa min ovilja att prata med skåningar främmande människor om problem som jag inte förstår mig på och fråga en bilmekaniker.
Då var det bra att jag var i stan, det fanns en uppsjö av bilverkstäder i grannskapet. Jag hittade en mekaniker som kunde ta en sväng med bilen och lyssna själv. Döm om min förvåning när han höll med mig om att det var stötdämparen! Jag frågade om jag vågar köra ända till Jämtland med den. Inga problem sade han, du kan köra till Spanien om du vill.
Norrut
Vilken otrolig lättnad! Jag ska inte säga att jag började strunta i dunkandet, men nu fick jag inte stresspåslag i varje fall. Jag kan köra upp till Östersund och sedan fundera på hur och när jag byter ut stötdämparna.
Nu när jag var fri igen (det är så det känns när oron släpper, frihet!) var det fritt fram att planera nya utflykter i bokskogen, men jag hade fått nog av Skåne. Det är inte Skånes fel att jag fick ett problem med bilen, men det är någonting som händer inom mig i dessa lägen. Även fast problemet blir löst så har det liksom förstört nöjet och fått mig att längta hem (=fjällen). Då styrde jag kosan mot norr och på kvällen somnade jag i Småland.
Det finns bokskogar även i Småland och jag hade spanat in ett naturreservat utanför Värnamo. När jag kom fram var det första jag såg en varningstriangel för att jakt pågår. Jag hörde en hund skälla. Shit. Det kändes inte som läge att ströva runt i skogen så jag vände. Vad ska jag göra nu? Jag kan inte hålla på med att slumpartat välja något naturreservat och hoppas på det bästa. Jag behövde någonting som jag redan kände och det var Östergötland, Omberg för att vara exakt.
Omberg
Jag övernattade utanför Jönköping och körde till Omberg under förmiddagen. Tro det eller ej, men ett par hundra meter in på min vandringstur blev jag osäker på om jag låst dörrarna. Ingen större förlust om jag vänder och kollar, då kan jag släppa tanken. Dörrarna var naturligtvis låsta.
Det fanns fina höstfärger, men det var svårt att hitta något vettigt sätt att fota dem. Plötsligt insåg jag någonting. I flera år har jag tänkt på att fota höstfärgerna i södra Sverige, men jag har aldrig stannat upp och funderat exakt på vad det är jag vill ha med det. Det slog mig att när jag tänker på höstfärger så tänker jag på fjällbjörkar. Jag vill ha fjäll. För varje år som gått har jag blivit mer och mer insnöad på fjäll. Allt annat känns påtvingat. Jag vill inte besöka små naturreservat i Skåne och gå på vältrampade stigar. Jag vill ha det storslagna i fjällen. Jag vill ströva fritt, andas den klara luften och dricka det friska vattnet.
Det var meningslöst att ens fundera på några andra ställen att besöka. Jag ska åka hem.
Fripassagerare
Jag stannade natten vid Tåkern. På kvällen hörde jag att det prasslar runt bilen igen. Eller inne i bilen? Jag hade svårt att somna. Det här är inte bra alltså.
På morgonen när jag kollade förarhytten var det ingen tvekan om saken. Jag har minst en mus i bilen! Stresspåslag igen. Jag som har varit så duktig på att inte lämna mat framme, inte ens smulor! Men glasspinnar hade jag i den lilla papperskorgen. De hade musen plockat och satt på hög som för lägereld.
När jag körde mot Dalarna var jag inte längre orolig för stötdämparen. Jag var orolig för att musen gnager sönder någonting i motorrummet. Jag orkar inte, känns som att jag bara haltar från det ena problemet till det andra.
Jag hade en musfälla kvar sedan gnagarproblemet i fjol och använde Nutella som lockbete. Snart efter att det blivit mörkt hörde jag hur fällan slog igen.
På flykt
Efter att jag slängt ut musen satt jag vid bordet, paralyserad och tom i huvudet. En liten mus men det kändes som ett stort trauma. Det är bara en mus, det är bara en mus, det är bara en mus, sade jag till mig själv upprepade gånger i ett försök att förminska det som hänt. Till slut stod jag upp, men benen skakade. Jag är helt enkelt trött nu, det har varit alldeles för mycket stress för min redan sargade kropp. Den neurotiska hjärnan som gör en höna av en fjäder håller på att sänka mig i det svarta hålet igen.
Jag har kallat husbilen för min flyktbil. Jag kan fly miljöer som belastar mig, miljöer med för många intryck. Så var det även nu, jag försökte att skapa avstånd till platser där jag mådde dåligt. När jag körde norrut bleknade höstfärgerna allt mer och jag såg mest kala träd. Jag upplevde det som lugnande och förstod då att även de intensivt glödande höstfärgerna hade blivit ett intryck som mina (över)känsliga sinnen inte längre orkar med.
Det är mycket jag kan fly från, men en sak kvarstår. Jag kan inte fly från mig själv.
* * *
Det har varit mycket fokus på negativa saker i de senaste inläggen, men jag har bara velat att beskriva hur det är att vara jag. Det är förstås inte alla dagar som är så dåliga, nu råkade det bara hända mycket.
Om det är någon som känner igen sig så kan det också vara en tröst att veta att vi är inte ensamma!