Från Dalarna åkte jag till Östergötland, där mitt första mål var Tåkern. Den hade jag missat under min (korta) tid i Östergötland, trots flera besök på Omberg i grannskapet.
Tåkern och Omberg
Även om det är högsäsong för fågelskådning konstaterade jag omgående att jag inte har någonting att hämta från Tåkern. Jag är egentligen inte fågelskådare, utan fotar fåglar vid tillfälle och detta var inte ett sådant. Fåglarna var för långt borta för mitt objektiv och dessutom var ljuset så trist som det går. Men jag fick en trevlig promenad i varje fall!
Nästa dag fortsatte jag till Omberg för att kolla hur det ser ut i Sveriges nordligaste bokskog. Alldeles grönt, så jag hade ingen anledning till att stanna kvar utan fortsatte resan söderut.
Store Mosse
Jag åkte till Store Mosse och tänkte göra den enda turslingan som jag inte gjorde under mitt förra besök. Väl där upptäckte jag att de går hårt åt husbilar, husbilar har egna platser och får inte parkera på övrig parkering, som endast är avsedd för personbilar klass 1 (husbilar hör till personbil klass 2). Och eftersom två husbilar hade parkerat på längden i stället för tvären var alla husbilsplatserna upptagna, vad göra? Då såg jag en skylt där det stod att man kan parkera vid vägen mot Kittlakull, så jag åkte dit. Där var det ingen skillnad på klass 1 och 2 så jag lämnade bilen på första bästa P-plats och gick till fots.
En bit in i min promenad kom jag på att jag inte var säker på att jag låst bilen. Den står helt ensam på den glest trafikerade vägen, har jag otur så hinner rånarna tömma hela bilen! Men väl måste jag ha låst, jag gör det ju alltid? Jag ville inte vända tillbaka bara för att kolla.
På den stora myren (mossen!) var det spänger, men med vädret som varit var spängerna blöta och därmed såphala. Det gör mig alltid osäker så jag gick med en spänd kropp, hela tiden beredd på att foten glider på brädan. Och så började det att regna. Jag hade regnponchon med, men jag hade fått nog av orosmomenten och regnet blev en perfekt ursäkt för att vända och gå tillbaka till bilen. Som naturligtvis var låst.
Nöttja bokskog
Jag åkte vidare och stod natten vid en trevlig sjö utanför Ljungby. På kvällen hörde jag hur det prasslade utanför bilen. Eller inne i bilen? Jag har blivit ganska nojig om att få möss i bilen efter att faktiskt ha fått möss i bilen på Öland i fjol. Något djur var det definitivt som gick runt bilen för jag hörde prassel på olika sidor. Till slut gick jag ut för att kolla, även om jag visste att vad det än var så skulle krabaten hinna avlägsna sig innan jag får syn på den. Det slutade prassla efter det i varje fall!
På morgonen fortsatte jag till ett litet naturreservat som lovade gammal bokskog, det var ju bokarna som jag mest ville se. Det var verkligen en liten skog… vilket fick mig att fundera, hur många träd krävs egentligen för att bilda en skog? I Norrland skulle samma samling av träd kallas för dunge!
Men gammalt var det, många fallna träd och spår av gammalt bruk i form av stenmurar och röjningsrösen.
Jag har inte varit särskilt mycket i Småland så jag hade i ärlighetens namn inga bra idéer om nästa anhalt. Jag googlade naturreservat med bokskog och hittade ett i södra änden av sjön Bolmen så det blev mitt nästa stopp.
Norrnäs udde
Norrnäs udde visade sig vara en trevlig plats. På eftermiddagen gick jag en kortare runda och hittade höstfärger, dessutom fick jag stifta bekantskap med ett för mig nytt trädslag, rödek. Jag vet inte vad den röda delen av namnet syftar på, men några av löven var knallröda!
Efter att det blivit mörkt gick jag ut i hopp om att se norrsken, enligt prognosen fanns det en chans att det skulle vara grönt även så här långt söderut. Jag har inte riktigt skakat av de glödande ögonen som jag såg tidigare så jag var lite mer spänd än jag brukar vara. Saken blev inte bättre av att jag gick i främmande marker och den stig som var tydlig i dagsljuset försvann i pannlampans sken när det var bruna löv överallt, och till råga på allt hade jag glömt att stoppa mobilen i fickan. Lägg till att det prasslade i lövverket efter att det regnat under kvällen, då blev det hela en ganska så jobbig upplevelse för min neurotiska hjärna. Jag fotade norrut och såg inte ens en antydan på grönt, det räckte för mig och jag gick tillbaka.
Snart hörde jag prassel utanför bilen. Nej, inte nu igen! Men den här gången försvann prasslet utan att jag behövde gå ut. Det är nackdelen med att bo naturnära, ibland vill naturen komma in.
På morgonen gick jag en längre tur och tog mig hela vägen till uddens spets. Det är där som den finaste bokskogen finns, gamla bokar och mellan de tjocka stammarna fanns bara det bruna bokskogsgolvet. Endast några mossiga röjningsrösen avbröt det bruna, det såg faktiskt ganska fint ut.
Halland
Jag fortsatte inte direkt söderut, utan åkte en sväng västerut till södra Halland. Där besökte jag Danska Fall, men att göra det på en lördag när det är fint väder var inte världens bästa idé. Parkeringen var full! Jag vände bilen och åkte mot Simlångsdalen, då upptäckte jag att det faktiskt finns en reservparkering där det inte fanns en enda bil så jag lämnade bilen där. Det märks att jag inte är helt tillfreds med dessa södra breddgrader, för igen oroade jag mig för rånare nu när Wiley stod helt ensam. Fast den här gången var jag 100 % säker på att jag låste bilen!
Jag var full av skratt när jag såg vattenfallet. Jag har aldrig sett så brunt vatten! Jag misstänkte att Danska Fall heter så för att det är dansk öl som rinner i ån, men så hittade jag en infotavla som gav en mer rimlig förklaring till namnet. Men det här med brunt vatten, visst har vi humus i vattnet uppe i Hälsingland, och Svartån är nog nästan lika brun som Assman. Jag kommer dock från fjällen och tar liksom för givet att vattnet alltid är klart!
Jag stannade natten vid Karsefors strax utanför Laholm och nästa dag korsade gränsen till Skåne. Mer om det i nästa inlägg!
