Jag är återigen i Funäsfjällen. Om en vecka ställer jag ut på Skördefesten i Ljusnedal tillsammans med Kristina Svensson för att sälja min fina bok 103 ställen där ingen annan går!
Innan dess har jag bara ett mål – att hitta höstfärger innan det är för sent. I och med att björkrosten har dödat alla löv krävs det bara en dag med hårda vindar för att blåsa träden kala, det gäller att passa på när vädret är snällt.
Hamrafjället
Särskilt snällt var dock vädret inte när jag kom till Hamrafjället, det var ösregn. Jag sov på Hamrafjällets parkering och gick upp på morgonen för att kolla läget.
Jag kände inget behov av att gå till toppen, utan svängde mot Småhamrarna när jag kom upp. Det gav mig en utmärkt utsikt ner över myrarna och skogen och en särskilt munter syn var det inte. Många björkar hade redan hunnit bli kala och överlag skiftade färgerna mot brunt hellre än knallgult. Men då är det också inte riktiga höstlöv, utan björkrost. I slutet av augusti (30 augusti för att vara exakt) brukar träden fortfarande vara gröna.
Viteggen
Söndagen den 1 september bjöd på fint väder. Kristina och jag åkte Mittåkläppsvägen i hopp om att hitta färger, men där var det faktiskt toksent. Alla björkar, med några få undantag, var kala! Som om inte det räckte så var det också disigt och alla våra förhoppningar om en fin fotodag krusades. Det betydde dock inte att dagen var en förlust, det var trevligt att vara ute i gott sällskap och fikastunden var inte dålig.
Vi åkte en sväng till Telet och där vi plötsligt såg en liten björk som såg fin ut. Tänk hur en liten fjällbjörk kan få två fotografer skutta över myren med kamerorna i högsta hugg!
Dimma
Dagen efter var vädret som vanligt igen – regn. Jag åkte till Rogen för att kolla läget och hittade mer björkrost. Tillbaka i Funäsdalen gjorde jag det jag alltid brukade göra när jag inte hade några andra idéer, dvs. gå till Livsäterån. Det var mycket mer vatten än det brukar vara så här års, vilket inte är konstigt med tanke på all regn. Jag får också pudla om Guldturerna som jag berömde efter turen till Grofjället, för i sommar har det varit så blött att inte ens de fint preparerade lederna i Funäsfjällen har stått pall. I början av juni när jag gick här med min syster fanns det ingen gyttja, annat var det nu.
Jag tycker att Livsäterån är finare när det är mindre vatten så jag hade inte så mycket att hämta där, när det dessutom började regna (igen) så packade jag kameran och gick. De tunga molnen hängde allt lägre och till och med den lilla höjden som heter Storvallsruet (som jag tidigare alltid kallat Skarvruet) gömdes i dimman. Det var dock fina förhållanden för att fota enskilda fjällbjörkar som det finns gott om på Flåten, så jag gick ner till bilen för att äta för jag hade hunnit bli vrålhungrig, och kom sedan upp igen för att fota björkarna. Måste passa på som sagt, jag är helt paranoid nu att vinden kommer att slå till när som helst. Det visade sig att det var rätt drag, för nu hade dimman sänkt sig och sikten var stundtals knappt 50 meter. Helt perfekt för att isolera fjällbjörkarna från omgivningen!
Väderprognosen för morgonen lovade vindstilla förhållanden, då lät en natt på badplatsen vid Tänndalssjön som en bra idé. Inte anade jag hur bra!
Fina bilder! Särskilt de i dimma men också den där från Viteggen.
Kul att träffa dig och komma ut på lite fotoutflykter. Hoppas på fina höstfärger nästa år!
Tack så mycket! Ja det var verkligen roligt att gå på utflykter med dig, hoppas på nya! I nästa inlägg har jag bilder från den magiskt fina morgonen, dimma för hela slanten. 🙂