Husbilsliv på Höga kusten

Mitt besök på Höga kusten i somras blev egentligen för kort, jag hann inte göra allt det som jag hade prickat på min karta. Nu var det dags att åtgärda det!

Slåttdalsberget

Jag började med Skuleskogen. Jag gick från de norra och västra entréerna i somras, nu åkte jag till den södra. Det jag ville göra var att gå upp på Slåttdalsberget.

I början var det skrattretande enkelt. Det var spångat! Och så fort som spängerna slutade fastnade skratten i halsen. Det var stenigt och röttigt (är det ett ord? Om inte så vill jag mynta begreppet!). Jag kom fram till att spängerna är där för att skydda naturen, inte besökaren. Spängerna var lagda där marken var mjukare och därmed mer utsatt för slitage, stenarna tål ju mycket mer tramp. Jag konstaterade förra gången att terrängen är krävande, men inte utmanande så länge som du är hyfsat stadig på fötterna.

Jag gjorde turen motsols, dvs. jag gick upp från söder. Det var sent på eftermiddagen och jag såg inte många andra, dessutom är högsäsongen över. Värmeböljan höll i fortfarande och jag gick i en kortärmad tröja, det var först på toppen där det blåste som det blev kyligare.

Det är verkligen speciellt på Höga kusten. Här på Slåttdalsberget var det nästan som vid trädgränsen i fjällen, fast i stället för fjällbjörkar var det tallar. Det var tydligt att det är en tuff omgivning.

På nervägen upptäckte jag att det är så brant att det är stundtals via ferrata. Det är mycket lättare att gå upp än ner! Viktigt att följa de blå prickarna, jag tappade bort dem ett par gånger när jag bara tittade på stigen framför och plötsligt stod ovanför en lodrät vägg.

Sovrumsproblem

Tanken var att jag skulle övernatta här, men mobiltäckningen var usel och jag vill helst ha täckning. Jag hade väl kunnat stå ut med det för en kväll, men det lät som om grannbilen höll på att möblera om och stöket var för mycket för mig, så jag åkte. Jag stannade efter några kilometer på ett litet grusplan vid vägen, ingen höjdare men nu var det sent på kvällen och jag orkade inte leta mer.

Jag vaknade tidigt till att en bil körde förbi. De tutade, känns något onödigt? Flera bilar följde efter, klockan var inte mer än 6. Jag gissade att de ville gå upp på berget för soluppgången. Jag åkte iväg direkt, det var ingen ro här. Typiskt att jag inte mötte en enda bil, ingen fler som ville göra en morgontur.

Jag åkte till rastplatsen vid Skuleberget. Jag var trött men kunde inte somna om så det var lika bra att äta frukost.

Jag fyllde vatten när möjligheten fanns och åkte vidare. Nästa mål var Norrfällsvikens naturreservat, inga höga berg men desto mer klappersten. Jag läste varje infotavla för att lära mig mer, det är roligt med geologi!

Jag hade valt en skogsbilväg i närheten som nattens sovrum, men jag hade inte stått där mer än några minuter när en bil körde förbi. Det finns några byggnader vid vägs ände och jag funderade. Om det är fast boende, eller stugor, så känns det som att jag är en oinbjuden gäst som står vid vägen. Jag vill inte vara en del av problemet så jag körde iväg och stannade på Högklintens parkering i Mjällom. Där fanns det gott om plats och inga förbud eller förbipasserande trafik.

Högklinten

Värmeböljan var över och även solen tyckte att det var dags att försvinna. Väderprognosen lovade regn senare, men jag hann med min tur innan dess. Det var en trevlig tur på Högklinten, ingenting spektakulärt men jag gillar dessa berg på Höga kusten.

För natten åkte jag till en ny skogsbilväg och återigen åkte någon förbi när jag stod där! Visst att det enligt kartan finns några byggnader vid vägs ände, men jag tvivlade på att det var något fast boende, inte såsom vägen såg ut. Så nu stannade jag kvar, inte ska jag flytta på mig för tredje kvällen i rad.

Rotsidan

På morgonen åkte jag till Rotsidans naturreservat, det lät intressant när jag läste. I verkligheten var det ännu bättre och jag var mycket förtjust i klipphällarna. Det blåste nästan ingenting, men vågorna var stora och det skummade när de slog i klipporna. Jag har dålig koll på havet, men jag gissar att det blåste från öppet hav så vågorna fick skjuts mot landet även om det inte blåste just där jag stod.

Det här med att fota vågor är min stora akilleshäl. För många rörliga delar! Dels är det svårt att hitta en bra komposition när varje våg är unik. Dels är det fråga om exponeringstid, vilken tid är rätt? En våg som slår med kraft så det sprutar vatten kräver en kortare exponeringstid än en väg som sköljer över klipporna. Jag fick helt enkelt prova mig fram genom trial and error. När det började regna gick jag tillbaka till bilen och kollade skörden så jag kunde se vad som funkade och inte funkade. Det mesta funkade inte, kan jag säga, men skam den som ger sig så jag gick tillbaka när det blev uppehåll och försökte med hjälp av serietagning få någonting acceptabelt.

Batteritorsk

På kvällen flyttade jag mig till Bönhamn. Det regnade igen och på morgonen var det om möjligt ännu gråare än det varit. Jag satt framför datorn när jag åt frukost med datorn kopplat till bodelsbatteriets 12 V. Till min stora skräck såg jag att indikatorlampan lyste gult när jag kollade läget. Jag ser indikatorn bara när jag trycker på knappen, så jag vet inte hur länge den varnat. Har det till och med varit på rött? Jag kopplade loss datorn och modemet och när kylskåpet slutade gå så var det grönt igen. Så inte så illa kanske, men nu visste jag var gränsen går. Det har jag funderat på länge, hur mycket tål bodelsbatteriet? Jag önskar att jag hade en app på mobilen för att kolla läget, men allt jag har är det där “trafikljuset” när jag trycker på knappen.

Jag kom på att jag kan ta bort frysdelen i kylskåpet för att minska energibehovet. Jag har ju inte använt fryset för annat än glass ibland.

Bönhamn

Jag gick ut för att kolla havet. Vågorna var ännu större än igår, men jag kämpade med att hitta något vettigt sätt att fota dem. Efter ett tag blev jag också orolig över batteriet, var det verkligen klokt att lämna det, kylskåpet kan ändå hinna överbelasta det? Jag gav upp på vågorna och gick till bilen, lampan lyste grönt.

Jag visste att det kommer att bli knepigare när dagarna blir kortare och solcellen inte laddar batteriet lika effektivt som på sommaren. Det var dags att ta fram kraftstationen och mata datorn på den vägen. Kraftstationen kan jag sedan ladda när jag kör och då måste jag också köra mer varje dag. Det som bidrog till problemet nu var att jag bara kört 1-2 mil i tre dagar i rad utan att solen lyst nämnvärt.

Pust! Jag hoppas att jag kom undan och bodelsbatteriet fortfarande mår bra. Jag bytte i vintras nere i Spanien, blir en dyr nota om jag måste byta batteri igen.

Till fjälls

 

Hittills har jag undvikit minusgrader (utom i våras när jag stod vid en elstolpe i Ljusnedal), men nu ska jag testa hur det går med vanlife i kalla temperaturer. Väderprognosen lovar snö i fjällen och jag vill se det så himla mycket! Jag missade första snön i fjol och inte vill jag göra det två år i rad. Så nu åker jag till Vålådalen för att njuta av snöpudrade fjälltoppar!