Direkt efter frukost körde jag till Leipikvattnet där vandringsleden till Bjurälven börjar. Det stod några (hus)bilar på parkeringen, men det var ändå tydligt att det är lågsäsong. Leden är preparerad för betydligt större antal besökare!
Här börjar äventyret
Det är 3 km vandring innan man kommer till naturreservatet och det spännande karstområdet som gör Bjurälven så intressant. Jag brukar inte gilla transportsträckorna, men nu var det i varje fall myggfritt. Leden är som sagt fint preparerad och det finns spänger när det är blött och grusat underlag när det inte är blött. Väldigt lätt att gå, med andra ord.
Vid naturreservatets gräns finns en raststuga, ett torrdass och en banderoll som välkomnar besökaren – “Här börjar äventyret”. Jag var skeptisk, men ”den osynliga älven” levererade som det visade sig!
Karstområde
Rundslingan i naturreservatet börjar med en hel del trappor ner till älven. Vid trapporna finns en rad vattenfall, men jag var inte här för att fota vattenfall så jag brydde mig inte ens om att kolla närmare.
Efter bron över älven får man gå upp trappor igen, och just trappor det någonting som det finns gott om i naturreservatet. Dels för att underlätta för besökaren, dels för att skydda naturen. Och dels för att skydda besökaren, faktiskt! Det blev klart direkt när jag kom till den första dolinen, som jordtrattarna kallas. Hål är ett mer bekant begrepp.
Det är dessa hål som kännetecknar karst. Berggrunden runt Bjurälven består av kalksten, som det kolsyrehaltiga vattnet fräter sönder. Det ger upphov till håligheter i berggrunden och det finns förmodligen ett stort grottsystem under Bjurälven som man ännu inte har kunnat utforska. Bjurälven kallas för den osynliga älven på grund av att den ibland försvinner ner i någon grotta under jorden. Hålen, eller dolinerna alltså, uppstår när berggrunden har urholkats och jordytan rasar ner i hålet.
Landskap i förändring
Det här äventyret jag nämnde tidigare, det är kanske inte så mycket en fysisk upplevelse för turen i naturreservatet är inte konstigare än vilken som helst vandringstur. Det som jag tyckte var spännande var tanken på att älven rinner under mina fötter! Området är på inget sätt färdigutvecklat, utan processen pågår hela tiden. Det finns en infotavla i början av vandringen där besökaren råds att vara vaksam – nya hål kan uppstå, särskilt efter häftigt regn. Jag fick lite samma känsla som att gå på is, vilket jag inte alls gillar. En känsla av att det kan gå sönder under fötterna! Jag var inte sugen på att gå utanför stigen om vi säger så.
Colosseum och grottorna
Den plats som brukar dyka upp först när du googlar Bjurälven är en dal som heter Colosseum. Det är en häftig syn att komma till utsiktsplatsen och se dalen, även om jag är säker på att den ser häftigare ut på sommaren eller när höstfärgerna är som bäst. Nu hade alla björkar blivit kala efter det blåsiga vädret i går.
Jag gick ner i dalen med viss tveksamhet, för växtligheten var så hög att jag nästan inte såg stigen framför mina fötter. Tanken på att älven rinner i någon grotta under mina fötter hjälpte inte, men jag ville ha hela upplevelsen så jag följde stigen, först förbi Svenonius grotta som var inte mer än ett litet svart hål och sedan vidare till Övre Bjurälvsgrottan. Stigen följde en torr bäckfåra och ledde mig till ett ställe där den forsande älven försvann ner under jorden! Problemet var bara att jag inte förstod att det var just Övre Bjurälvsgrottan jag såg så jag fortsatte att gå utmed älven på en stig som blev allt mer otydlig. Då fattade jag att jag hade gått förbi grottan, det fanns en nött skylt där utan synlig text och skylten måste ha markerat grottan någon gång.
När jag nu förstod vad det var jag såg så gick det upp för mig att det inte alls var en bäckfåra jag hade följt tidigare, utan älvfåra – Bjurälven rinner ovan jord när det är högt vatten. Vid högt vatten försvinner älven ner under jorden i Svenonius grotta som jag passerade tidigare, det hade jag kunnat läsa på infotavlan vid Colosseums utsiktsplats innan jag gick ner i dalen. Inte orkar jag läsa långa texter när landskapet är så fint så jag hade bara fotat texten för att läsa senare, vilket jag gjorde nu när jag skrev inlägget!
Med insikten om en grotta och osynlig älv under fötterna gick jag tillbaka genom Colosseum och det kändes som att gå på äggskal. Skratta om du vill, men jag har inte kommit över min fobi för is och den här kalkstenen kändes inte något tryggare än is!
Dolinsjön
Tillbaka på utsiktsplatsen föll de första regndropparna. Det skulle ha varit en solig dag enligt prognosen, men hittills hade solen inte visat sig en enda gång. Och nu var det alltså regn i stället. Jag drog på regnponchon och fortsatte min rundtur, som snart tog mig till Dolinsjön. Sjön är en annan höjdpunkt under turen, här finns det en sandbank där du kan sitta och se hur Bjurälvens vatten bubblar upp från underjorden. Dagen till ära var det spegelblankt, det var bara bubblorna och regndropparna som bröt vattenytan. Magiskt ställe!
Flera gånger försvann och kom upp älven när jag gick tillbaka. Ibland var älven inte synlig mer än i botten av en dolin där den bubblade upp och försvann direkt igen. Det är svårt att skapa ett bra foto på det, men ytterst fascinerande att se live!
Kvällen
Efter de långa trapporna upp till reservatsgränsen kände jag hur kroppen var trött. Turen blev 13 km med 469 meter stigning och det är nog den yttre gränsen av vad jag klarar av just nu. Mentalt mår jag mycket bättre än jag gjorde i början av sommaren, men kroppen släpar efter. Jag kan bara hoppas på att även kroppen återhämtar sig så småningom när knoppen mår bra.
I och med att jag var så trött så orkade jag inte med att hitta ett nytt ställe för natten, utan parkerade på andra sidan bron sett till var jag varit föregående natt. Den första platsen ockuperades av inte mindre än tre husbilar, som dock försvann inom kort. På natten hade jag hela bron för mig själv och det är jag tacksam för med tanke på vilken ljusshow det blev sen! Mer om det i nästa inlägg.