För fem år sedan gick jag den berömda Besseggen-leden i Jotunheimen. På andra sidan Gjende såg jag ett fjäll som gick som en halvbåge runt en vacker dal, och undrade om det går att gå på fjället. Det gör det, och sedan dess har jag önskat att återvända. Nu äntligen hände det!
Vädret
Jag såg en lucka i det här usla vädret som har dominerat i fjällvärlden denna sommar och drog till Jotunheimen. Tyvärr hade luckan hunnit bli mindre under tiden, men för turen över Knutshøe hade jag en bra chans för sol.
Parkeringen om du vill göra Besseggen är gigantisk, parkeringen för Knutshøe desto mindre. Jag hade världens tur i och med att en husbil åkte iväg precis när jag kom dit, så jag tog den lediga platsen som blev och övernattade där.
Det regnade på morgonen, men jag hade inte bråttom. Lite dåligt samvete hade jag i och med att tog upp en plats på parkeringen samtidigt som andra bilar stod vid vägen i brist på bättre. Med det sagt så hade ju den här enda platsen inte gjort någon skillnad. Jag beundrade norrmännen som vill göra en fjälltur trots att det regnar och blåser och topparna ligger i molnen.
Efter lunch hade regnvädret dragit vidare och jag gick ut. Jag upptäckte dock ganska snart att jag borde haft mer tålamod, då ytterligare en regnskur svepte in. Jag hade regnponchon som skydd, men ponchon lämpar sig dåligt för scrambling så jag var tvungen att vänta ut regnet i lä bakom en klippa.
Dags att ge upp?
Efter regnet var det dags att kolla den här branten som kräver scrambling. Jag såg en väg upp, men det gick inte – jag kunde helt enkelt inte hitta handgrepp och utan bra handgrepp vågade jag inte skjuta upp mig på den blöta klippan. Jag försökte gång efter annan, försökte hitta någonting jag får grepp på, men nix. Jag saknade kanske en decimeter för att lyfta foten på en “trappa” i berget, det skulle jag ha fixat om jag bara kunnat använda händerna. Efter kanske en kvart bestämde jag mig för att ge upp. Ingen fjälltur är värt att riskera livhanken. Snöpligt, men det var som det var.
Just när jag vände mig för att gå såg jag att marken var nött till höger om var jag hade försökt att klättra upp. Jag kollade om det fanns en alternativ väg upp, och visst var det! Jag hade haft så fullt upp med mina försök att jag helt missat att se omkring mig. Men nu kom jag upp utan besvär och kunde fortsätta turen. Jag visste att det finns ett annat ställe strax innan toppen som kräver scrambling och var fast besluten att fixa det på ett sätt eller annat, för en sak var säker – jag vänder inte!
Det var fortsatt uppför efter den branta klippan och det dröjde en stund innan jag fick syn på den vackra gröna färgen av Gjende norr om Knutshøe. Då hade jag också utsikt in mot Jotunheimen och beundrade de mäktiga fjälltopparna, inklusive Kyrkja som jag så gärna vill göra någon dag.
Två gånger förlorade jag höjdmeter när leden följde fjällkammen och när jag fick syn på den sista stigningen fick jag stanna för en stund och fundera. Hur i fridens namn går jag upp där?! Svaret är att som vanligt – gå närmare och vägen kommer att uppenbara sig. Exakt så var det även denna gång och det var lättare än den första branten.
Knutshøe
Snart var jag på toppen, men den här gången var det egentligen inte toppen jag ville ha, utan hela upplevelsen att gå över detta fjäll som jag drömt om sedan 2019. Jag hittade en plats i lä för fika och satt där med Gjende och Besseggen framför mig. Så himla mäktigt!
Turen hade tagit mycket längre tid än jag trodde den skulle ta. Det började bli kväll när jag gick ner på den norra sidan och sedan in i Leirungsdalen. Det blåste tyvärr ganska mycket så jag fick inga speglingar i Øvre Leirungen, vilket gjorde färden tillbaka aningen mer trist än jag hoppats på. Nu började också tröttheten smyga in, jag är inte i den form jag vill vara i.
Resten av turen blev mest en transportsträcka och sådana gillar jag sällan. Jag vill inte klaga på allt hela tiden, men jag vill vara ärlig – jag var less på att lyfta fötterna så lättnaden av att se parkeringen var påtaglig.
Klockan var kvart i åtta när jag klev in i bilen. Jag hade inte räknat med att vara ute så länge och dumt nog hade jag inte middag med mig, utan hade överlevt på energibars och nötter. Tur med Comfoo då, jag hade shakern i kylskåpet så jag kunde äta direkt.
Även om det var sent åkte jag iväg i hopp om att hitta en annan plats för övernattning. Jag fortsatte söderut på vägen som har ungefär 1 400 m som högsta punkten och hittade en plats där jag kan stå helt ensam (till skillnad från många andra platser utmed vägen där det stod flera husbilar), men då jag upptäckte att jag saknar mobiltäckning så gav jag upp och körde tillbaka till Knutshøes parkering. Nu var det färre bilar här än i går kväll och jag bestämde mig för att åka tidigt på morgonen så jag inte tar plats från någon norrman som vill göra turen trots det dåliga vädret som nu stod i väderprognosen.
I och med att chansen för fint väder var nästintill obefintlig styrde jag kosan mot Sverige nästa dag. Jag hade gärna stannat i Jotunheimen i några dagar, men det kändes fullständigt meningslöst med 10 grader, regn och vind. Österut såg det ut att vara bättre.
Bland lavar på Ulvåberget
Helt utan en ytterligare norsk topp blev jag dock inte – jag gick upp på en liten höjd som heter Ulvåberget i Fæmundssundet. Syftet med den lilla turen var att få en utsikt mot Rendalssølen med dess dramatiska profil. Jag gjorde den högsta toppen, Midtre Sølen, för fem år sedan. Men helt så soligt var det inte som det stod i väderprognosen och solen uteblev. När fjällutsikten var dålig siktade jag blicken mot marken i stället och beundrade det fina lavtäcket. Skillnaden jämfört med våra svenska fjäll är slående – våra fjäll har helt berövats marklavarna.
Det här med lavar är någonting som jag vill undersöka närmare, men det får bli i ett annat blogginlägg!
