När jag gick på de röda hällarna vid Svartån reflekterade jag över de sju år som jag bodde i Loos. Det var mot slutet som jag för första gången uttryckligen tänkte på att jag har sett allt som finns att se och ville flytta för att lära mig känna en ny plats. Den tanken har sedan dess varit återkommande och till slut ledde till livet i husbilen.
En annan sak jag tänkte på var hur jag utvecklades som fotograf när jag bodde i Los. Mina alster från den tiden är ingenting jag stoltserar med i dag (även om de går att se här på bloggen), men det är i mångt och mycket här som jag lade grunden för mitt bildskapande. Många lärdomar som jag fortfarande har nytta av!
Svartån
På den tiden fanns det en stig utmed Svartån, med start där Svartån mynnar ut till Voxnan. Någon bro fanns det dock inte så allt man kunde göra var att gå upp och tillbaka på samma stig. Numera finns det en bro och stigar på båda sidor av ån, men en förlängning i den fina skogen med klippor och marklavar. Just marklavar har jag lärt mig att uppskatta extra mycket sedan det har blivit så plågsamt tydligt att lavtäcket saknas hos oss i Härjedalsfjällen.
En annan sak som är helt olikt jämfört med fjällen är vattnet. Utanför fjällen är vattnet ofta humusrikt och brunt, det tog jag för givet när jag bodde i Los och beundrade det klara vattnet jag såg när jag besökte fjällen. Numera tar jag det för givet att vattnet är klart, så det bruna vattnet är något av en nyhet. Svartån i synnerhet lever upp till namnet, vattnet ser verkligen ut att vara svart!
Metropolen Los
Jag avslutade mitt vistelse i nordvästra Gävleborg genom att åka till metropolen Los. Det är många år sedan jag körde vägen mellan Rullbo och Los och mycket har ändrats. Den högsta punkten som jag betraktade som utsiktspunkt då har nu så pass hög skog på båda sidor att någon utsikt inte finns. Och närmare Los där det fanns skog var det kalavverkat, dock såg det ganska fint ut med högt gult gräs över hela kalhygget. Jag menar dock på intet sätt att jag gillar kalhyggen!
I själva Los såg allt ut som tidigare. Även det gamla posthuset stod kvar, trots att det låg under rivningshot redan då.
Jag stannade en natt vid Lossjön med en drös andra husbilar. Nästa natt utnyttjade jag mina lokalkunskaper och parkerade på en plats som inte finns på park4night, då fick jag stå ensam.
Vägen framåt
Det var en trevlig vecka i mina gamla hemtrakter. Det var egentligen så här jag tänkte det skulle vara när jag flyttade in i husbilen. Stanna i en trakt över en längre tid och ta det lugnt. I stället blev det att jag körde kors och tvärs i Sverige och Norge och sedan ända till Spanien och Portugal, stannade aldrig upp. Ett misstag som kanske delvis bidrog till att jag blev trött och tröttheten ledde depressionen. Men nu har jag lärt mig nya sidor av mig själv, jag förstår bättre hur jag fungerar och vad jag behöver. Jag ser en ljusare väg framåt!