Jag har gett upp på att jaga fjälltoppar, men det betyder inte att jag är helt emot toppar. En mindre topp kan jag ta och siktade på Grofjället mellan Ottsjö och Edsåsdalen när det såg ut att bli en fin dag!
Gummistövlar
Efter mina erfarenheter på de gyttjiga stigarna i Årefjällen var jag klok nog att välja gummistövlar för turen. Jag blev inte ens förvånad när jag kom till den första pölen med gyttja och det var knappt en kilometer inne på leden.
Jag gick turen medsols, då var det tre kilometer i uppförsbacke i början (den första kilometern ganska platt) genom mestadels granskog. Inte min favoritskog som alla trogna läsare vet, men nu var det faktiskt inte så illa. Det hjälper mycket att myggorna har försvunnit!
Det regnade ganska mycket i går och med tanke på hur mycket det har regnat hela sommaren är det föga förvånande att det rann en liten bäck på stigen, med allt vad det innebär. Stigen blev inte bättre högre upp när jag kom till björkskogen och sedan till myrarna, men nu hade jag utsikt i varje fall och det uppskattar jag varje gång.
På myren fanns det ganska nya spångar på sina ställen, men de har snålat när de lagt spängerna. Det saknades några meter och vissa myrpassager saknade spänger helt. Jag förstår att det har varit en extremt blöt sommar, men myren är alltid blöt så jag fattar inte hur de tänkt. Slitaget nu när vandrare har hittat omväg efter omväg är enormt! Jag hade fullt upp med att kolla var jag går så jag glömde att fota de värsta ställena, synd.
Överraskningen på toppen
Kroppen kändes ganska trött när jag svängde upp mot Grofjällets topp. Det kan vara att de tunga gummistövlarna krävt mer krafter än jag är van vid efter att ha gått med trailskor, men klart är det att jag är i dålig form. Jag gick mycket sakta när det blev brantare och såg toppröset med viss lättnad.
Från en liten flack topp som Grofjället (959 möh) som dessutom ligger mellan större toppar är utsikten ingenting att skriva hem om, särskilt på en sån här dag när det var disigt. Men då såg att det fanns en lite brantare del väst om toppen och gick dit och då blev det bättre på en gång. Jag såg Offsjöarna i väst och Grönandal i söder och det var just Grönandal som fascinerade mig. Enskilda träd, skog och myrar varvades om och i ljuset som var såg det ut som fina höstfärger, även om jag visste att några riktiga höstfärger fanns det inte nu.
När jag vände för att gå tillbaka såg jag en rentjur vid sidan. Vi tittade häpet på varandra och jag tog fram kameran för att fota. Sarven var inte brydd utan stod kvar och kliade sig i örat, sprang sedan runt mig en bit för att ställa sig rakt framför mig. Han sänkte huvudet och jag började bli orolig, de där hornen var ingenting att leka med. Han var så nära att jag knappt hade utrymme för en horisontell bild, men när jag vände kameran så jag kunde fota vertikalt, fattade han att jag varken var en vaja eller konkurrent och sprang bort.
På väg ner från fjället såg jag en annan sarv med fyra vajor, även den ville ta en närmare titt på mig, men ställde sig inte lika snyggt som den första.
Och värre blir det
Stigen efter Grofjällsstugan till Sönnestvallen var om möjligt ännu sämre än stigen jag hade tagit upp. På vägen upp var det ställen med gyttja och hyfsat torrt däremellan, men nu var det tvärtom. Det var gyttja med enstaka ställen med hård mark. För fyra år sedan kallade jag Mullfjällsleden den sämsta leden jag har gått, men den här vid Grofjället tar priset. Stigen följer Sönnestvallbäcken som uppenbarligen svämmat över flera gånger under sommaren och gjort att marken förvandlats till… ja, gyttja. Jag kan bara tycka synd om alla som har gått leden utan gummistövlar!
Det blev bättre efter Sönnestvallen, men nu var jag ganska trött. Mot slutet när leden följde en skogsbilväg kände jag också av gummistövlarna, de är helt enkelt inte trevliga att gå i när det är hårt underlag. Mina fötter är vana vid nolldrop och dessa Nokian Finntrim-stövlar som jag har är allt annat än nolldrop. Jag har dock fått reklam för riktiga barfotagummistövlar och efter så många år som jag har längtat efter minimalistiska gummistövlar så måste jag slå till, ska återkomma om dem.
Jag inser att jag har använt den större delen av det här inlägget till att klaga på dåliga stigar, så det är viktigt att avsluta med att säga att jag tyckte att turen trots allt var trevlig! Fint väder och helt lagom när kroppen är för trött för att göra större fjälltoppar och den nyfikna sarven på toppen var pricken på i:et!
De där bären är inte ekorrbär. Det är hönsbär. Det är en av mina favoriter att äta ! Det är många ställen där de inte växer (i mina närmaste hemtrakter) så de är en kulinarisk höjdare (no pun intended :D) för mig.
De är lite mjöliga men med en mild och god smak. Alltså de är helt ätbara, till skillnad från ekorrbären.
Tack! Jag brukar vara träffsäker med identifikation men nu bommade jag rejält, jag har korrigerat texten. Får jag ursäkta mig med att hjärnan är fortfarande mosig efter allt som hänt i år?
Ja, det är lugnt. Ibland kan man göra missar för att man haft mycket i livet. Det händer även den bäste. : )