Som jag känner mig nu är det uteslutet att göra fjälltoppar bara för toppens skull. Fjäll i övrigt är jag dock inte mätt på, det är bara fråga om vad jag gör om jag inte gör en topp. I dag var svaret en liten tjärn vid foten av Stor-Axhögens branta sydsluttning, på kartan saknar tjärnen namn men jag kallar den för Axhögtjärnen efter den närmaste fäbodvallen, Axhögvallen.
Fäbodvallar
Det var en fin dag, om än lite för blåsigt för att få några speglingar vid tjärnen. För en vandringstur var fläkten däremot perfekt!
Jag gör alltid mitt bästa för att hålla fötterna torra, men det blev utmanande direkt i början. Bron över bäcken efter Mittån har sett sina bästa dagar och den lutade kraftigt. Jag tog mig över genom att hålla i den övre kanten för att inte glida ner i vattnet. Det gick så bra att jag gjorde det två gånger till, för att filma.
Det går en fyrhjulingsväg till Kojansvallen så det var lätt att gå. Det är en härlig sträcka, det är mycket myrmark vilket ger en öppen känsla och sånt gillar jag. Myrmark gör naturligtvis att det också var blött här och var, men med små omvägar klarade jag mig torrskodd.
Efter Kojansvallen följde jag en tydlig stig till Axhögvallen. I och med att fäbodvallen ligger så avsides trodde jag att den var öde och såg fram emot att fota, men döm om min förvåning – det fanns någon där! Jag såg inte personen, men jag råkade komma till vallen samtidigt som tre ryttare och jag hörde dem prata om mannen och hans vallhund. Jag växlade också några ord med ryttarna, som varnade mig om att det blir blött när jag fortsätter.
Gammal guldtur
På kartan finns ingen stig, men den var tydlig när jag fortsatte min färd. Jag hörde senare att Axhögtjärnen faktiskt en gång i tiden varit en av Funäsfjällens Guldturer, men den togs bort med hänsyn till renskötseln. Jag tror att det förklarar de trasiga broarna, det finns ingen anledning att underhålla dem nu. De som har fäbodvallarna åker fyrhjuling och behöver inga broar.
Och blött var det. På ett ställe där stigen går över en myr var det helt omöjligt att hitta någon torr omväg, så jag gav upp och plaskade genom. Snart efter det kom jag ut från skogen och njöt av en fin utsikt. Jag såg Axhögvallen nedanför, skog så långt ögat når, Mittån och myrarna runtomkring i dalen, Viteggen och så naturligtvis de närliggande topparna, Stor-Mittåkläppen i synnerhet.
Axhögtjärnen
På kalfjället försvann stigen, men det gjorde ingenting. Det var lätt terräng och målet hade jag i sikte hela tiden – inte själva tjärnen förstås, men Stor-Axhögens mäktiga sydsluttning. Tjärnen såg jag inte tills jag nästan stod vid den, såsom den ligger bakom en krön.
Jag hade sett fram emot att sitta och fika vid tjärnen, men så enkelt var det inte – det är så blött på den södra sidan att det var omöjligt att gå till vattnet. Jag gick runt till den västra sidan med fast mark och doppade min kåsa i vattnet, det var gott. Vattnet var fantastiskt klart, det gick knappt att uppfatta att stenarna vid stranden låg under vattnet.
Några speglingar fick jag tyvärr inte, här uppe var fläkten för hård och vattenytan krusades.
Jag lämnade tjärnen och hittade en utsiktsplats för fikat. Jag tog av skorna och strumporna för att låta dem torka en stund i solen under tiden som jag åt lunch och beundrade utsikten. Det gjorde ingen särskild nytta dock i och med att jag fick gå genom den blöta myren igen på tillbakavägen.
Det var fortfarande varmt och soligt när jag gick tillbaka. Jag var nöjd, det var en mycket trevlig tur och ett bevis på att jag inte alltid behöver sikta på någon fjälltopp för att se fina vyer. Jag behöver mer av sådana här turer!
