Skuleskogens nationalpark har jag velat se sedan länge, men det har varit en av dessa saker som jag alltid prioriterat bort. Den är liksom på fel sida av landet. Men nu när väderprognosen lovar så uselt väder i fjällen och sol i öst, var det rätt läge att besöka Höga kusten!
Entré Nord
Planen var att se nationalparken från alla tre entréer. Jag började i norr.
Den allra första biten av leden var handikappsanpassad, men tro inte bara för det att resten av nationalparken är lika tillgänglig. Skuleskogen visade sitt sanna jag direkt efter Salsviken där stigen blev knölig.
Jag säger hela tiden att skogen inte är min favoritmiljö, men nu accepterade jag att det är skog. Skuleskogen – det hörs ju redan på namnet. Jag njöt av de små detaljerna, såsom vattendroppar efter nattens regn och så till min stora glädje, skogskovall! Vi ska ha skogskovall även i fjällen, men jag har faktiskt aldrig sett den där. Kan vara att jag undviker skog i fjällen så mycket det går, men ändå. Jag har bara hittat ängskovall. De liknar varandra ganska mycket, men när du väl sett skogskovall är skillnaden tydlig. Skogskovallen har en mindre blomma som är helt gul, ängskovallen är blekare och brukar vara vitare i färgen i basen.
Tärnättvattnen
Jag gick till Tärnättholmarna, men hade inte så mycket att hämta där. Det blåste ganska mycket, bra att det fläktade när solen var ute, men inte bra för att fota vatten.
Jag fortsatte mot Tärnättvattnen. Nu gick det uppför, stundtals ganska brant dessutom. Stigen var röttig och knölig och på ett ställe gick jag genom en ravin, typ en mini-Slåttdalsskreva. Så det var lite kul. Själva Slåttdalsskrevan är ju stängt numera, man får inte gå in pga risk med stenras.
En fantastisk sak med Skuleskogen är att det finns flera stugor där man kan övernatta gratis. Nationalparken är dock så pass liten att jag bedömde att jag kan se allt jag vill se under dagsturer, det är tillåtet att sova i husbilen vid entréerna. Men jag såg att andra har utnyttjat möjligheten, om inte för att övernatta så för att elda och grilla. Ved finns också för allmänt bruk. Vid Tärnättvattnen var det tätt mellan små grupper som njöt av den fina dagen.
Slåttdalsskrevan
Jag fortsatte mot Slåttdalsskrevan. Jag hade läst i broschyren att den ser bättre ut från den södra sidan, så jag gick över berget, kollade den fina utsikten över havet, och så blickade in i den berömda Slåttdalsskrevan på behörigt avstånd bakom kedjan som spärrande ingången. Jahapp… tänkte jag. Jag var nog aningen underwhelmed med tanke på hur alla pratar om Slåttdalsskrevan.
Jag gick upp igen och fikade och tog mig sedan till den norra delen av ravinen. Jag tyckte faktiskt att det såg bättre ut härifrån, för på den norra sidan står man faktiskt inne i ravinen även när man står bakom kedjan. En bättre upplevelse, helt enkelt.
Jag valde en annan väg tillbaka, från Tärnättholmarna gick jag direkt mot Entré Nord. Nu hade jag gått flera kilometer på den knöliga stigen och var väl inte lika pepp att gå i skogen utan någon utsikt alls. Stundtals påminde det hela om Rogen faktiskt, samma typ av terräng och skog.
Långskägg
En sak hade jag kvar på önskelistan, det var att se Skuleskogens största raritet, laven långskägg. Den finns i närheten av den norra entrén, men jag hade missat den när jag gick in. Nu såg jag varför, skylten är vinklad så att den syns bättre när man går tillbaka. Jag har läst att långskägget har minskat, tråkigt. Men här hänger det kvar så jag fotade och var nöjd med att jag sett en för mig ny art.
På kvällen var jag helt körd och var tvungen att lägga mig tidigt. Turen hade inte varit så lång eller tuff som skulle förklara tröttheten, så jag misstänkte att mina mentala problem har gjort mig trött även i kroppen, tyvärr.
Entré Väst
Jag körde till nästa nationalparksentré. Den västra entrén är mycket högre belägen än de andra, som ligger nära havet. Det betyder dock inte att det inte finns några höjdmeter att gå när du tar dig in i parken och nu kände jag att tröttheten från igår hängde kvar i kroppen. Det var också betydligt mindre intressant jämfört med igår, men då såg jag någonting som egentligen är en bekant syn, fast inte i fjällen – vita näckrosor!
De var värda att prekärt balansera och kliva på några ruttna plankor vid Skrattabbortjärnen för att ta en närmare titt. Jag var där i grevens tid, om jag hade kommit bara någon minut senare så hade de hunnit sluta sig för kvällen som de brukar göra.
Den ursprungliga planen hade varit att fortsätta till Entré Syd, men väderprognosen var inte så bra för morgondagen och då bedömde jag inte att det var någon mening med den södra entrén, iom att jag redan sett Slåttdalsskrevan. Den kortaste vägen till ravinen är just från söder. Det enda som var av något intresse var Slåttdalsberget, men om jag ska gå upp ett berg så gör jag hellre Skuleberget. Den turen beskriver jag i nästa inlägg!