Lill-Stensdalsfjället och förbannad skog

Morgonen var fin, inte två ord om det. Blå himmel överallt! Jag såg Lill-Stensdalsfjället framför mig när jag öppnade tältdörren på glänt. Orkar jag?

Natten

Jag sov väl okej till slut, efter att ha vaknat några gånger för att det kändes kallt. Till slut kom jag på någonting som jag upptäckt ganska nyligen – att dunen har flyttat sig till sidorna så att i mitten är det bara tyg, som inte värmer så värst mycket. Jag skakade quilten för att flytta dunen i kanalerna, då blev det bättre, men jag var ändå tvungen att ta på ett extra lager för att bli varm. Det var dumt att snåla med vikten och packa sommarquilten, men nu var det förstås för sent att ångra sig.

Jag behövde också gå ut mitt på natten för att kissa. I vanliga fall förbannar jag min känsliga blåsa, men nu var jag tacksam – jag såg nattlysande moln! Jag tog kameran och fotade, inga mästerverk förstås när jag jobbade med hög ISO, men det var första gången jag hade chans att fota NLCs och det var förstås kul.

Jag åt frukost och tog sikte på Lill-Stensdalsfjället. Jag kände direkt att det blir en tung dag, men jag måste göra ett försök i varje fall. Jag påminde mig om att det inte finns några måsten, om kroppen inte svarar så vänder jag helt enkelt.

Vägen upp

Det första hindret var Tvärån, som jag behövde vada. Jag såg ett potentiellt vadställe direkt när jag kom till ån, men det såg ut att vara besvärligt att ta sig ner till vattnet så jag gick uppströms en bit för att hitta ett annat ställe. Det var inga konstigheter, jag kom över och funderade på nästa drag. I brist på bättre alternativ tog jag en rak kurs mot fjällryggen öster om toppen. Det är ganska brant på den här sidan och det vettigaste alternativet är att följa ryggen, men jag såg att det fanns typ ett stenras som bjöd på en relativt lätt väg upp.

Någon rak linje dit fanns det dock inte. Det var mycket blötare än jag hade föreställt mig så jag var tvungen att gå omväg efter omväg för att gå runt myrarna. När jag inte gick på myren gick jag genom dvärgbjörk i stället. Trogna läsare vet vad jag tycker om videsnår och dvärgbjörk. Tanken på att ge upp och vända snurrade ständigt i huvudet. Den besvärliga terrängen krävde krafter som jag inte riktigt hade. Men samtidigt… jag kom ju närmare. Och ju närmare jag kom, desto mindre ville jag ge upp.

Fortsätta eller vända?

Jag behövde en paus för att fundera på läget. Jag siktade på ett litet vattenfall som bjöd på gott vatten för fikat. Jag var mer än halvvägs upp nu, dessutom såg terrängen äntligen bli lättare, varken myr eller dvärgbjörk. Visst att jag måste orka ta mig till bilen också, men det är mest utför då. Jag kan inte ge upp, inte när jag var så nära!

Så jag fortsatte uppåt, gick mycket sakta igen. Jag ville inte ens försöka pressa kroppen att gå fortare, jag var rädd för svaret. Jag kom till stenraset som jag hela tiden siktat på och där anade jag stundtals en typ av stig, det kan vara en vanlig väg upp om man gör toppen som en dagstur från Stensdalsstugorna.

Lill-Stensdalsfjället

Efter den lilla branten blev det betydligt lättare, en snäll uppförsbacke senare stod jag på toppen av Lill-Stensdalsfjället! Det var inget glädjerus på den här toppen heller. Same procedure as always – kolla utsikten, fota, fika.

På nervägen ville jag absolut inte hamna i samma träsk som jag gick i när jag kom upp, så nu följde jag fjällryggen österut. Jag såg mitt tält hela vägen så det var lätt att navigera. Uppifrån kunde jag också se de problematiska ställena med blöta myrar och videsnår så jag kunde välja en optimal väg.

Vid Tvärån råkade jag komma direkt till samma ställe som jag hade sett i morse. Härifrån såg jag också att det inte var lika besvärligt att gå upp som det hade sett tidigare, så jag vadade enkelt över. Allt som kvarstod var ytterligare 40 höjdmeter till tältet, och det var sega höjdmeter kan jag lova.

Turen hade varit mycket mer tidskrävande än jag någonsin kunnat räkna med. 6 timmar för 9 kilometer?! Det gav mig ingen tid att vila, för jag hade 13 km kvar att gå. Några matreserver hade jag inte med så jag kunde inte stanna en natt till. Jag hade en portion Comfoo kvar för middag. Visst, jag vet att man ska ha större marginaler, men jag hade snålat med vikten som sagt. Såhär mitt på sommaren är det ingen större fara, under andra omständigheter skulle jag ha sett till att ha en backupplan.

Denna förbannade skog

Jag packade ryggsäcken och gick. När jag kom till granskogen var jag mentalt på bristningsgränsen. Och då kom insikten!

Jag har alltid sagt att jag gillar kalfjället mer än skogen, det har skavt att säga det, jag som gillar natur borde ju gilla alla naturtyper. Nu förstod jag äntligen varför. Det är ett av mina autistiska drag, det som handlar om intressen. Jag har få intressen och allt som inte intresserar mig har jag svårt med. Jag är säker på att det fanns en tid då jag gillade skogen, men under åren när jag specialiserade mig på fjälltoppar tog det över helt och skogen föll bort. Det jag kände när jag gick genom denna förbannade skog nu när jag var trött både i knoppen och kroppen var ändå någonting extremt. Jag vill aldrig gå leden mellan Vålådalen och Vålåstugorna igen. Aldrig, ALDRIG!

Jag portionerade ut middagen så att jag höll korta pauser och drack några klunkar av Comfoo. Vid bron över Stensån pratade jag med några nederländare och tyckte synd om dem när jag hörde att de hade fått ett tips vid Stensdalsstugorna att gå till Vålådalen via Smällhögarna. Stackare.

Den sista biten från bron till parkeringen gick jag i etapper. I stället för att tänka på hur många kilometer jag har kvar till bilen tänkte jag bara på nästa delmål. Spängerna vid ån, picknickplatsen vid tallarna, Buråstjärnen, renstängslet… och så till slut, den sista uppförsbacken till parkeringen, halv åtta var jag framme.

Jag kan säga så här – även en deprimerad person kan känna glädje. Den första gången jag kände glädje under dessa två dagar var när jag öppnade dörren och satte mig ner. Eller det kan ha varit lättnad. Sak samma, i detta fall.