I fjol skrev jag om flygplansvraket på Ottfjället. Vad jag inte visste är att det här haveriet inte är det enda i Jämtlandsfjällen, utan att det i själva fallet är ett flertal flygplan som störtat i området – tre stycken bara i Anarisfjällen. Flygplanen som har störtat hör till militären, vilket kan vara förklaringen till att det inte skrivits om haverierna.
Det lärde jag mig efter att ha hittat vrakdelar under en tur på Stor-Anahögen och letade då information om flygplanet i fråga.
Topptur på Stor-Anahögen
Jag hade tältet i Gröndalen för att kunna göra en enkel topptur på Stor-Anahögen. Från tältplatsen följde jag leden mot Anarisstugan och avvek sedan för att gå en så rak linje som möjligt till toppen. Tillbaka ville jag inte gå samma väg, för det första för att jag inte gillar att gå fram och tillbaka samma väg och för det andra för att jag ville ha en bra utsikt mot Hällådalen.
Krånglig omväg
Rutten som jag valde innebar en brant sluttning som krävde lite scrambling, men inga problem i sig. När jag gick ner på den andra sidan av åsen hittade jag någon slags metallribba som gjorde mig fundersam. Jag var flera hundra meter från leden och med tanke på den branta sluttningen var det mycket osannolikt att någon skulle åka snöskoter här. En vandrare eller skidåkare skulle inte ha sådant med sig. Jag fortsatte nedåt och fick då syn på mer metallskrot i blockhavet i sänkan mellan åsryggarna.
Jag gick dit för att undersöka närmare. Jag blev helt ställd när jag förstod att det var spillror efter ett flygplan! Delar av ett landningsställ och ving identifierade jag, och om det fanns några tvivel kvar så försvann de när jag såg propellern. Några större delar hittade jag inte, t.ex. hela flygplanskroppen saknades, till skillnad från vraket på Ottfjället.
Jag fick en olustig känsla. Det måste ha varit en våldsam krasch med tanke på ribban som låg nästan hundra meter därifrån, kan någon ha överlevt? Jag var säker på att någon vet om att ett flygplan havererat här och de har hämtat eventuella kroppar, men på något sätt ville jag ändå inte undersöka mer och hitta någons kvarlevor. Jag fotade alla vrakdelar jag såg och gick därifrån, mycket fundersam.
Sammankopplade haverier
Efter turen sökte jag information om flygplanshaverier i Anarisfjällen. Den enda uppgiften jag hittar om något flygplan som störtat vid Stor-Anahögen är en SK 16A som totalhavererat den 8 februari 1965. Trots mina onda aningar hade båda piloterna överlevt kraschen, den andra avled dock tre dagar senare till följd av fettemboli efter benbrott. Den här informationen hittade jag på webbplatsen för Svensk Militär Flygplanshistorik.
Historien om haveriet på Stor-Anahögen slutar dock inte här. Anledningen till att flygplanet befann sig i Anarisfjällen var att leta efter ett annat flygplan som hade försvunnit dagarna innan, den 2 februari 1965. Det försvunna planet var en Saab 29 Tunnan, eller kort och gott Fpl 29. Flygföraren hade hoppat ut innan flygplanet kraschade, men hade tragiskt nog tagit av hjälmen i ett försök att koppla loss fallskärmen och avled av skadorna efter att ha släpats på marken. Flygplanet hittades den 1 maj 1965 och den omkomna piloten först den 10 juni 1965 i närheten av Saanta.
Jag har för mig att militären hämtar vrakdelarna efter haverier. Därför undrar jag om spillrorna jag såg, kan det vara så att de hämtade flygkroppen men bedömde att de delarna som jag såg var obetydliga och då lämnades de kvar?
SK 16A
SK 16A var ett enmotorigt lågvingat flygplan, som Flygvapnet hade skaffat för flygförarutbildning. De flesta av de inskaffade SK 16A:orna fanns i södra Sverige, men senare placerades några i samtliga flottiljer. Flygplanet togs ur bruk 1972.
Saab 29 Tunnan
Tunnan, eller Flygande Tunnan, var ett enmotorigt stridsflygplan med jetdrift som SAAB utvecklade för det svenska Flygvapnet. Det togs i drift 1951 och var i aktiv militär tjänst till 1972.
Haveriplatsen
Jag väljer att inte publicera exakta koordinater för platsen där jag hittade vrakdelarna. Delarna är så pass små och har samma färg som omgivande terräng att de inte syns på satellitbilderna, det går med andra ord inte att hitta platsen med hjälp av kartor. Men för den som är intresserad av ett stycke svensk militärhistoria kan jag ge koordinaterna på begäran, kontakta mig gärna via sociala medier (länkar högst upp om du läser på mobilen, upp till vänster om du läser på datorn). Jag kan dock avslöja att som dagstur är turen lång, ungefär 3 mil med 700 meter stigning.
Jag brukar alltid säga att ju mer man är ute, desto större är chansen att hitta någonting intressant eller oväntat. Det fick jag bevis på under den här toppturen!